V i bor vid Sveriges längsta posttursrutt. Förutom posten så hämtas våra sopor varannan vecka och skiten en gång per år. Men vet ni, vi lever ett gott liv i en glesbygd och en kommun, Pajala, som kämpar på. Vi har det tryggt, vi har nära till det mesta trots avstånd, vi har livskvalitet!
Som Pajalabor vill vi dock berätta om något som skaver rejält och som det måste bli ändring på.
Vi ska leverera samma service men på ett skatteunderlag som är en bråkdel av många andra kommuners. Och lokalt klagas det på nedskärningar där vi slåss by mot by. Vi ska också bistå med råvaror, humankapital, mineraler och energi som bidrar till Sveriges välstånd, utan att det på något sätt kompenseras. Och nationellt klagar man på skatteutjämningssystemet.
”Verkligheten pågick som ett evighetstecken” heter det om livet i byn Smalånger i Karin Smirnoffs Augustnominerade bok ” Jag for ner till bror” om livet i den norrländska glesbygden. Och precis så kan det kännas för oss, man blir både förbannad och uppgiven, men sanningen är att verkligheten går att förändra politiskt, om vi vill! Vi kan rätta till ojämlikheten mellan stad och land.
Det är dags att ta ansvar för de områden där de mesta naturresurserna hämtas ifrån som stärker vår välfärd. Det är ett svek att åderlåta vår hembygd utan ett hållbarhetstänk och utan att någon del av vinsten stannar lokalt. Idag framställs vi, Sveriges fattigaste kommuner, i storstadsmedia som bidragstagare. Vi är i själva verket landets största elkraftsproducenter, och exportproducenter. Det är hos oss stora bolag tillåts bryta och bruka våra råvarutillgångar medan långsiktigt ansvar i samhällsbygge och landsbygdsutveckling saknas. Hallå, vilka är bidragstagare egentligen?
Sverige ska vara ett land som håller ihop. Våra gemensamma rikedomar skapas av hela landets resurser och hela landets arbete. Då ska frukterna av det arbetet också komma hela landet till del. Det ska komma till Pajala och till Jokkmokk och alla andra små kommuner i glesbygd som idag ger mer än vi får tillbaks.
Vänsterpartiet vill att staten ska ta ett betydligt större ansvar för landsbygdsfrågorna. Bland annat genom omlokalisering av statliga myndigheter, utbyggd infrastruktur och bättre förutsättningar för företagande på landsbygden.
Vi vill också omgående stoppa gruvbrytning i naturreservat och se mer tydliga och hållbara krav på gruvbolag för att eliminera oseriösa aktörer och se en långsiktigt hållbar gruvbrytning där Sverige är och förblir världsledande. Lokalsamhällena måste få tillbaka mer av det vi exporterar. Ett krav handlar om en höjning av mineralavgiften som idag är alldeles för låg, men också ekonomisk återföring av energi- och råvaruproduktion.
Vi som bor häruppe måste också garanteras tillgång till grundläggande samhällsservice. Det kan till exempel handla om tillgången till läkemedel, en trygg primär-och sjukvård, fungerande bredband, närvarande poliser och en god postservice. Även om vi nu bor vid Sveriges längsta posttursrutt!
Det är vi som är Sveriges skattkista. Vi måste sluta navelskåda, vi måste gå samman och vi måste gemensamt slåss för landsbygdens rätt till samhällsservice och tjänster. Vi är inte en exotisk koloni för rekreation. Vi ska ha ett fungerande samhälle oavsett att vi inte bor tätt intill varandra, utan att behöva försvara vår existens!
Hela Sverige ska leva och vi som tillhör dem som bidrar mest måste få ersättning för det.