DEBATT: Vi står upp för välfärden

Vi kommer inte att ha tillräckligt många som försörjer alla icke förvärvsarbetande och vi kan inte höja skatterna heller i oändlighet. Därför måste allt fler verksamheter privatiseras. Detta är alltså domen!
Socialdemokraterna accepterar, förhållandevis passivt, detta till synes predestinerade framtidsscenario och tar inte den nödvändiga striden för rättvisesamhället och välfärden.
Men... för det första vägrar vi att kalla äldre människor för ett problem. Att antalet äldre som får uppleva sin 100-årsdag ökat är inte ett problem utan ett mått på välfärdssamhällets utveckling.
För det andra vägrar vi att acceptera "domen" att Sverige inte kommer att ha råd med välfärden. Sverige, ett av världens rikaste länder, har med en borgerlig regering sänkt skatterna (som behövs till just välfärdssamhället ) med 75 miljarder och kommer att sänka skatter för ytterligare 20 miljarder 2009.

Dessutom är det människor som de facto har råd att betala dessa skatter som gynnats. Och inte nog med det, statens finanser visar dessutom på ett budgetöverskott på 135 miljarder.
Sverige är alltså inte fattigt men fördelningen av rikedomarna delar upp landet allt tydligare i olika samhällsklasser. Det är inte så att Sverige inte har råd med välfärd. Det är naturligtvis en ideologisk produkt som tillverkats i, och lanseras av, borgerliga tankesmedjor. Mer privata lösningar överallt förkunnas som den "enda vägen".
För det tredje kan ingen leda i bevis att privata lösningar skulle bli billigare för kommuner och landsting, lika lite som det kan bevisas att det blir billigare för brukarna. Vi har däremot sett ett otal exempel på raka motsatsen.
Och för det fjärde bekymrar det oss att väljarna ställs inför fullbordat faktum , att det inte finns någon annan lösning. Socialdemokraterna uttrycker det så raffinerat som det bara går: "Vi är egentligen emot privatiseringar, men vad ska vi göra? Det är väl bara att acceptera!"

Denna passivitet och underlåtenhet att ta kamp för välfärdens långsiktigt hållbara utveckling (eller överlevnad) är kanske det mest synbara beviset på socialdemokratins ideologiska uttorkning. En process som pågått ända sedan löntagarfonderna och maktfrågan försvann från diskussionerna
i mitten av 1970-talet.
Det är borgarnas gigantiska skattesänkningar och en alltmer ökad arbetslöshet som hotar välfärden i det långa loppet.
Med Reinfeldts politik kommer vi att vara illa rustade när lågkonjunktur kommer och den generella välfärden sätts på prov. Det är vid en lågkonjunktur som samhället behöver ekonomiska muskler för att klara välfärdens utmaningar och för att få snurr på ekonomin.
När borgerliga politiker befinner sig i nedförsbacken så intensifieras retoriken om att privatiseringar är både billigare och bättre. En del socialdemokrater vacklar och hakar på "de enkla lösningarna".
Det är egentligen lata politiker som inte vill ta det politiska ansvaret och som försöker förklara bort sina egna tillkortakommanden. De beskyller indirekt de som arbetar i kommun och landsting för att vara ineffektiva och dyra. Genom att förespråka privata lösningar så har de i praktiken abdikerat från sitt politiska ledarskap i kommuner och landsting.

Vänsterpartiet är i dag det enda parti som ifrågasätter den politik som serveras väljarna som en besk medicin som måste sväljas. Och tur är väl det, att någon ifrågasätter de "sanningar" som kablas ut såväl från Timbro som från socialdemokratin

Debatt: Vi står upp för välfärden

Alarmerande rapporter når oss då och då. De förkunnar att vi inte kommer att ha råd med välfärden. Det är antalet gamla som ställer till "problem", satt i relation till antalet förvärvsarbetande.