Vi har kanske ofta önskat oss förmågan att kunna? När vi beslutar om spelregler för marknaden, som står för hälften av världens omsättning, kanske det är just det vi gör. Efter den senaste tidens debatt kring det omdiskuterade frihandelsavtalet TTIP (Transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar) finns det flera anledningar till att vara orolig. Beställaren av TTIP är EU och USA.
Förhoppningen med avtalet är att det ska röstas fram under 2016. Avtalet ska leda till förenklade regler, rutiner och processer för handel. Trots att vi idag redan har avskaffat i stor sett alla tullar. Eftersom den här marknaden står för hälften av världens omsättning kommer avtalet att sätta spelreglerna även för ett globalt perspektiv.
Men det finns saker som är konstigt med förhandlingarna, mycket är hemligt och få har full insyn i helheten.
Syftet med avtalet är att skapa regelverk och standardiseringar som gäller för både USA och EU. Man slipper krocktesta bilar två gånger vilket är jättebra. Speciellt om man vill sälja mer bilar. Men det kan också öppna upp för att möjligheter för olika produktionstekniker, som vi för länge sedan valt bort, återigen blir tillåtna.
Enligt granskningsorganisationen Corporate Europé Observatory har storföretagen haft mycket stort inflytande. Framför allt matindustrin och kemikalieindustrin förutspås bli de stora vinnarna. Om nya spelregler sätts för matindustrin kan det innebära förändringar eller lättnader i regler för GMO, besprutningsprocesser och tillväxthormon. Blotta tanken på att lättnader i regelverk kan få sådana effekter verkar högst oroväckande.
Kemikalieindustrin förutspås öka sina vinster med 35 procent om avtalet skrivs.
Kritiker menar också att vi kan stoppa all ny svensk lagstiftning de kommande tio åren. Så långt före ligger vi i Sverige jämfört med de amerikanska regelverken.
Det verkar inte för en bra miljö och omställningen till ett långsiktigt hållbart samhälle. Frågan kvarstår då, varför är det viktigt att ta fram ett avtal? Fungerar inte redan handeln mellan EU och USA bra?
En starkt kritiserad del i avtalet handlar om ISDS (Investor State Dispute Settlements).
Det är en tvistlösningsmekanism som ger investerare rätt till att starta rättsliga processer mot regeringar.
Det ger storföretagen väldigt stor makt.
Ett exempel på en känd ISDS tvist kommer från Australien där staten ville främja folkhälsan genom att sätta tydliga varningstexter på cigarrettpaket. Då stämdes den av Philip Morris.
Ett annat omtalat exempel är när Tysklands regering beslutar att avveckla kärnkraften efter katastrofen i Fukushima.
Då stämmer Vattenfall tyska staten för utebliven vinst.
Handel mellan länder och kontinenter är en nödvändighet. Men frågan är vilka regler som ska gälla och vem som ska bestämma dem. Är det storföretagen och deras ägare som ska forma samhället och våra barns framtid?
Eller är det vår planet och ekosystemens förutsättningar som ska vara utgångspunkt för morgondagens spelregler?