I NSD den 1 oktober framför Ylva Mjärdell ett antal åsikter om Sveriges försvar och om den säkerhetspolitiska situationen i vår omvärld.
Det är helt klart att om saker verkligen skulle förhålla sig så som hon anser, skulle vår nuvarande försvars- och utrikespolitik vara helt riktig.
Nu finns dock ett antal oklara faktorer i hennes resonemang som det kan vara av värde att få belysta innan vi helt kastar oss in i ett Nato-medlemskap.
Vem avgör när världens dominerande makter har rätt att invadera ett land under förespeglingar av att tjäna det allmänna rätta?
Naturligtvis kan ingen försvara förtryckaren Saddam Hussein, men varför väljer alltfler av koalitionsmedlemmarna att avbryta sitt deltagande i det som utvecklats till ett inbördeskrig i Irak?
Varför är det i dag allmän kännedom att invasionen av Irak inte hade så mycket med terrorbekämpning och folkrättsliga ideal att göra utan i stället motiverades av affärsintressen med olja som främsta drivkraft?
Varför, slutligen, ser vi en utveckling där USA:s regering söker möjligheter att dra sig ur kriget med hedern i behåll och där man får kritik från egen kongress för att rapporter om säkerhetsläget i Irak är färgade för att tjäna just syftet att kunna säga att landet nu är så stabilt att man kan avveckla sitt engagemang?
Kan det vara så att man insett att kriget var orättfärdigt, att det inte kan vinnas med militära medel och att det blivit en politisk belastning i det egna landet att framhärda i ett resonemang liknande Mjärdells om det riktiga i att föra anfallskrig i ett land som inte bett om ockupation under förespegling av att man är där för att hjälpa en befolkning som i själva verket ser en som en ockupant?
Kommer Sveriges befolkning okritiskt att acceptera att våra unga män och kvinnor stupar och såras i ett krig med oklara motiv långt borta från det egna landet. Hemmaopinionen kan acceptera förluster i ett försvarskrig men se bara på utvecklingen i Ryssland under kriget i Tjetjenien och i USA under Vietnamkriget och det andra Irak-kriget där en allt starkare opinion på hemmafronten till sist tvingade fram politiska kursändringar.
Det är lätt utveckla tankar om gemensamma ställningstaganden mot det onda men man måste minnas att sådana ställningstaganden ofta innebär krig med tillhörande förluster.
Man måste dessutom inse att deltagande i allianser för alla utom den starkaste allianspartnern oftast innebär att det lilla landet måste underordna sig och inte i alla lägen kan föra den politik som bäst skulle gagna den egna befolkningen.
Mjärdell framhåller också yrkessoldatens fördelar jämfört med den värnpliktige soldaten och här har hon rätt. Men bara om soldaten ska användas till anfallskrig i utlandet och inte försvara sin egen hembygd.
Den största orsaken till att USA växlade från värnpliktiga till yrkessoldater i Vietnamkriget var inte att yrkessoldaterna skulle hållit en högre kvalitet än de värnpliktiga utan att det är moraliskt lättare att skicka frivilliga, för kriget avlönade soldater till utlandstjänst än värnpliktiga.
Det är en misstolkning av texten av den 27 september att dra slutsatsen att vi talar emot internationella insatser.
Tvärtom har vi båda själva medverkat i sådana och de lärdomar man kan dra med denna erfarenhet i ryggen är att svenska värnpliktiga klarar sig lysande i jämförelsen med yrkessoldater och att kriget inte är något att eftersträva oavsett vilka goda föresatser man säger sig ha.
Det är också en misstolkning att tro att vi förespråkar en upprustning, men vi vill se ett bättre försvar av Sverige.
Vi hänvisar i vår text till Finland vars försvarsmakt årligen kostar cirka 15 miljarder kronor mindre än vår men som ändå kan lösa de uppgifter vårt försvar borde kunna lösa men inte klarar i dag; att både försvara den egna befolkningen och att medverka till andras fred och säkerhet.