Olov Abrahamsson, NSD:s ledarskribent, skriver den 6 september "att han trodde att den parlamentariskt mer rutinerade försvarsministern Mikael Odenberg skulle dra det längsta strået" med anledning av maktkampen mellan Odenberg och finansminister Anders Borg.
Abrahamsson trodde att sakkunskapen och erfarenheten skulle väga tyngre, men så blev det inte. Än en gång blev det kamrersmentaliteten som segrade, vilket många i offentlig verksamhet bittert fått erfara.
Finansminister Borg har provocerat fram Odenbergs avgång, bland annat med tillsättandet av en överförmyndargrupp av siffernissar på finansen som skulle styra arbetet på Odenbergs departement.
Det är klart att försvarsministern hade kunnat vara kvar om han hade haft knähundskaraktär. Om det hade varit finansiell kris i landet så hade Borgs överrock framstått i ett annat ljus, men så är det inte.
Beklämmande är också dessa reportrar som inte har något hum om proportionerna i svensk ekonomi. De verkar ha sin egen hushållskassa som måttstock, när de pratar om att försvaret kostar "jättemycket".
Årets statsutgifter för "försvar och beredskap mot sårbarhet" på 45 miljarder är ungefär 1,5 procent av de cirka 3 000 miljarder kronor, som är det vi i Sverige har att disponera i år, det vill säga vår BNP.
Denna gemensamma kaka väntas växa med cirka 3 procent i år vilket betyder att vi i år har 90 miljarder mer att köpa godis, bilar, mjölk och annat för är förra året.
Hela försvaret kostar således inte mer än 6 månaders ekonomisk tillväxt. Visst kan försvaret liksom andra verksamheter effektiviseras, men det gör man inte genom att omyndigförklara de sakkunniga, tvärtom.
Det rimliga är att man först bestämmer vad försvaret ska göra och sedan finansierar det, vilket ÖB och försvarsministern påpekat.
Åsa Lindestam(s) talar nog för de flesta i riksdagens försvarsutskott när hon också säger att detta är den logiska ordningen. Om man sedan upptäcker att det man vill ha gjort kostar mer än man är beredd att betala, så måste målsättningarna ändras.
Det andas förakt och okunnighet när siffernissarna säger att ni ska spara 10 procent men ha samma verksamhetsmål som tidigare. Den här idiotin är inget nytt fenomen i offentlig verksamhet.
Här får vi en illustration av kamrersmakt på den högsta nivån.
hemvärnsman och nationalekonom