Olof Abrahamssons artikel
i NSD den 17 september om biståndets urholkning var bra. Där sägs att "Gränserna för vad biståndspengarna kan användas till blir suddigare".
Mina erfarenheter av snart fyra decenniers biståndsarbete är att vi ytterst sällan vet om insatserna, direkt eller indirekt, når/nått fram till de som främst ska nås. Det mesta av allt bistånd har varit mycket suddigt. Undantag finns, vilket jag längre ned exemplifierar.
När pengarna väl är framme i mottagarlandet finns lite olika vägar för pengarna.
I värsta fall går de som så kallade betalningsstöd från Sida om hundratals miljoner till landets regering.
Cirka 90 procent går då till ministrars löner, fordon, datorer, kontorsutrustning, etc. På Transparency Internationals hemsida finns årsrapporter om korruptionen i dessa länder och man kan ana var pengarna hamnar.
Författaren Lasse Berg föreslog en gång att vi skulle slänga ut pengarna från helikoptrar över byarna för att nå fram allra mest... men kanske inte alltid allra bäst...
Från den Svenska enskilda organisationer (Sveo) går pengarna vanligen vidare till lokala genomförare av projekten, så kallade lokala samarbetspartners (LSP).
90 procent av dessa LSP är odemokratiska hierarkiska organisationer som oftast drivs av högavlönade äldre män. Insynen i dessa organisationers hantering av biståndsmedlen är ytterst sällan öppen, varken vi eller de nödställda får redogjort vilken nytta pengarna till slut hade.
I Sidas och Sveos rapporter framgår ytterst sällan vilka resultaten är av insatserna. Uppgifter saknas om hur många människor som fått det hur mycket bättre i enlighet med biståndsmålen (ökad demokrati och mänskliga rättigheter, mer hållbar ekologisk utveckling, kapacitetsstärkning, ökat skydd mot hiv/aids etc).
Få är de goda exemplen, men jag vill nämna en halvårsrapport för några år sedan från den kambodjanska ungdomsorganisationen KYA som till givarna sa vad de gjort med de 6 928 USA-dollar de fått för projektet med att stärka unga kvinnors deltagande:
Nio unga kvinnor utbildade 388 ungdomar (367 flickor, 21 pojkar) från olika delar av landet rörande demokrati, kvinnors rättigheter, våld
i hemmet, landets lagar och konstitution.
Genom kunskapstest före och efter kunde KYA se att deltagarna ökade sina kunskaper i dessa frågor i genomsnitt från 21 procent till 73 procent rätt på frågorna. Med hjälp av denna kunskapsökning kunde KYA konstatera en attitydförbättring hos deltagarna genom att man bröt med klassiska könsmönster och ungdomars underdånighet.
Beteendeförändringen bestod bland annat i att deltagarna bildade aktionsgrupper som ökade sitt deltagande
i lokalpolitiken samt uppsökte hem där våld förekom i byarna för att bromsa och förebygga våld. Grupperna verkade också mot att unga flickor hamnar i bordellverksamhet.
Om tydlig rapportering av insatsernas resultat saknas är det svårt att se någon anledning att slussa mer biståndsmedel den vägen.
Först då rapporteringen blivit tydligare vet vi vilket bistånd som bäst bidrar till den förbättring som sker
i tredje världen och vilka biståndsaktörer som är bäst att satsa på.
Bort med suddigt bistånd!
som har arbetat med bistånd sedan början av 1970-talet
för UBV, Diakonia, UNDP,
Forum Syd, samt som
egen konsult