Det är länge sedan det slutade gälla. Bostadspolitiken har blivit allt mer antisocial. I Norrbotten är utvecklingen i Luleå ett belysande exempel.
I NSD den 11 oktober finner vi förstasidesrubriken "Ny gräddhylla, stora exklusiva lägenheter byggs i Södra hamnen". Där ska det byggas 80 lyxlägenheter för folk med gott om pengar.
Kommunalrådet Karl Petersen sägs vara entusiastisk. Lite längre bort efter samma vatten i närheten av den så kallade disponentvillan byggs också lägenheter som ska kräva svindyra insatser och höga hyror. I centrala stan har det byggts hyreshus med bostadsrätt och flera ska det bli enligt samma principer.
Det byggs lyxlägenheter för folk med gott om pengar och med anspråk på att bo centralt eller naturskönt. Det sker samtidigt som allmännyttan har sålt ut egna bostäder.
Den så kallade marknaden har i de fallen tagit över och där tas inga sociala hänsyn. Har du pengar, var så god och ta för dig, annars får du söka dig någon annanstans.
Den bostadspolitiken är antisocial och motsatsen till de goda intentionerna i arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Det är märkligt att den sortens bostadspolitik kunnat smygas igenom i en kommun där arbetarrörelsens parti så länge har regerat. Har principer och ideologi alldeles försvunnit när det gäller denna del av samhällsplaneringen?
Resultatet blir ju en långtgående bostadssegregation. Agnarna skiljs från vetet. Det vill säga, de ekonomiskt välbeställda samlas i och kring centrum och vissa andra attraktiva områden medan låginkomsttagare förvisas därifrån.
Bostaden är en av de miljöer som betyder mest för människans livsvillkor. Målet för en demokratisk och socialt präglad bostadspolitik måste vara att bostäderna befrias från spekulation och att de bostadssökandes behov tillfredsställs på lika villkor.
Ibland talas det ju om att vi lever i "valfrihetens samhälle". När det gäller bostadspolitiken har det blivit så att bara en del har rätten att välja. De med välfyllda plånböcker eller bankkonton.