Centerpartiets fräckhet att våga ifrågasätta några heliga kor som rör maktförhållandena på arbetsmarknaden har fått en rad socialdemokrater och facktoppar att gå till vildsinta attacker.
Frågan är om det medlemmarnas intressen eller partiets och den egna maktpositionen som är anledningen.
Det centerpartiet argumenterar för är att arbetsmarknadens parter behöver ta ett gemensamt ansvar för att skapa goda spelregler på arbetsmarknaden i en snabb tid av förändring.
Möjligheten att utforma spelregler med liten inblandning från staten förutsätter en vilja att komma överens och visa samförstånd kring Sveriges framtida välstånd.
Behovet av en starkt svensk konkurrenskraft och välmående företag borde vara en central fråga även för fackligt aktiva socialdemokrater. När nya jobb skapas och konkurrensen om arbetskraften ökar, gynnar det också alla som arbetar i företagen.
Centerpartiet ser stora fördelar med politiskt obundna fackföreningar med lokal förankring som ser till medlemmarnas bästa. I Sverige är tyvärr stora delar av fackföreningsrörelsen väldigt politiserade.
Den fackliga makten missbrukas i syfte att främja fackens politiska intressen, något som drabbar svenska småföretagare och enskilda medlemmar hårt.
Fackets makt som organisation med en ideologisk agenda är allt för ofta mer central än att tillvarata medlemmarnas intressen. Detta är inte rimligt.
Centerpartiet vill förbättra den svenska arbetsmarknadsmodellen och bejaka det grundläggande system vi har med kollektivavtal i Sverige. De förändringar vi vill göra handlar om att behålla det som är bra och förbättra sådant som kan främja fler och bättre jobb.
De förslag som centerpartiet kritiserats för är att vi vill förbättra proportionaliteten i konflikter på arbetsmarknaden och att stridsåtgärder endast får vidtas på arbetsplatser där fackförbund har medlemmar.
I dag upplever många företagare, framför allt småföretagare, att balansen mellan dem och arbetstagarparten är ojämn. Från och till uppstår det situationer och konflikter på arbetsmarknaden där spelreglerna ibland sätts ur spel.
Det handlar om när stridsåtgärder vidtas som inte är rimliga i förhållande till den skada de orsakar.
Den grundläggande svenska modellen är kollektivavtal, men öppenhet för lokala lösningar ska finnas. Kollektivavtal är normen men behöver inte nödvändigtvis vara formen.
Det senaste året visar på flera exempel där småföretagare drabbats av blockader trots att inte någon av de anställda varit medlemmar i facket.
Blockadernas syfte har varit att få arbetsgivaren att skriva under kollektivavtal trots att inte någon anställd önskat kollektivavtal eller varit missnöjd med det befintliga avtalet.
På arbetsplatser där facket inte har några medlemmar är det heller inte rimligt att facket använder stridsåtgärder. Arbetstagare måste ha rätt att stå utanför ett fackförbund och dess avtal om de vill.
Det handlar om rätten att inte vilja tillhöra en förening och att man inte ska straffas för det. Likaså är det självklart att arbetstagare har rätt att vara med i facket och det är helt oacceptabelt med arbetsgivare som motverkar detta eller missgynnar arbetstagare som är med i facket.
LO har investerat hårt i ett socialdemokratiskt maktinnehav och relationerna är täta såväl politiskt, ekonomiskt som personligt.
Ur ett löntagarperspektiv är det dock bekymmersamt när en så stor del av den svenska fackföreningsrörelsen är så ensidigt beroende av att just socialdemokraterna har makten.
Därför är centerpartiets förslag om en modernisering av den svenska modellen provocerande för alla som har den nuvarande ordningen som maktbas.