Chans att ägna eftertanke åt fångar i decennielång konflikt
Den 27 november startar ytterligare en fredskonferens om Mellanöstern och två dagar senare infaller FN:s dag för de palestinska flyktingarna. Dessa händelser ger oss anledning att ägna en stunds eftertanke både åt de människor som lever i flyktingskap i bland annat Libanon och åt alla dem som på både den israeliska och palestinska sidan är fångar i den flera decennier långa konflikten.
Usas utrikesminister Condoleezza Rice och Sveriges utrikesminister Carl Bildt deltar i fredskonferens om mellanösterns som inleds i dag. Fotograf: extern
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Cynikerna hävdar att mötet främst tjänar som avskedsföreställning för den redan lame presidenten George W Bush, medan optimisterna hoppas att det kan bli starten för en ny fredsprocess.
USA:s intresse och krav på framför allt Israel har stor betydelse om processen ska kunna återupplivas. Frågan är dock om amerikanerna har kraften och viljan att ta initiativet i Mellanösternfrågan. Utrikes-minister Condoleezza Rice har ägnat en del tid åt att besöka regionen och förbereda parterna inför konferensen.
Vissa positiva signaler finns, men inget som tydligt visar att Israel är berett att ompröva sin ockupation eller att palestinierna skulle ha kraft att ta itu med det interna våldet eller attackerna mot civila.
Hamas vinst i det första demokratiska valet i Palestina har ställt saker och ting på sin spets. Plötsligt har Israel hittat en allierad i Fatah-rörelsen och gör sitt bästa för att så splittring i det palestinska politiska livet.
Att premiärminister Ehud Olmert som en goodwill-gest har släppt något hundratal palestinska fångar ur israeliska fängelser har marginell betydelse då över 10 000 personer har fängslats, bland annat nästan halva det palestinska parlamentet.
Än mer missnöje bland vanligt folk väcker det faktum att Israel har strypt tillförseln till de ockuperade områdena av alla utom ett fåtal basvaror.
Precis som Olmert dras palestiniernas president Abbas med stora problem på hemmaplan. Dödsskjutningarna i samband med högtidlighållandet av Arafats dödsdag visar hur spänd stämningen är på Gaza-remsan.
Inför fredskonferensen har också grannländerna, bland annat Syrien, krävt att få tala om sina problem. Ytterligare en besvärlig omständighet är att inbjudningarna har gått ut sent och att deltagarlistan är oklar in i det sista.
Rapporter talar om svårigheter att nå enighet om ett gemensamt dokument som kan sammanfatta Annapolis-mötet. Här bör alla goda krafter dra sitt strå till stacken.
Att utrikesminister Carl Bildt är inbjuden till Annapolis vittnar om att Sverige har ett grundmurat gott rykte i Mellanösternfrågan och kanske också kan bidra konstruktivt.
Den så kallade kvartetten för Mellanöstern, i vilken FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon ingår, har uttalat sitt stöd för en fredskonferens i USA.
Det skadar inte att påminna om att FN är en organisation för dialog också i de känsligaste av konflikter, och att möten mellan trätobröder faktiskt pågår regelbundet i FN-skrapan. Den dialogen förtjänar att ges större tyngd även när parterna träffas vid möten som det i Annapolis.
Oavsett hur freden kan komma att se ut måste FN inkluderas - ingen aktör klarar att själv skapa varaktig fred i Mellanöstern.