I Dagens Nyheter tog Ylva Johansson upp den av socialdemokratin förda skolpolitiken. Hon underkände den till stora delar, vilket är viktigt både för historieskrivningen och också för framtiden.
Detta följdes upp av Mona Sahlin, som menade att skolan missgynnat "arbetarungar".
Dags för självrannsakan, och det borde NSD också göra. På ledarplats och debattsidor har man konsekvent fört kampanj-artade diskussioner mot "den gamla skolan" och "de gamla lärarna".
Ett par av ledarskriben-terna var av den arten att
det var svårt att ta dem på allvar.
För inte så länge sedan skrev en ledarskribent om den "kunskapsterror" som vissa skolor/lärare ägnade sig åt.
Ylva Johansson tog upp att man inom partiet satt någon sorts fostran före det självklara kunskapsinlärandet och därmed värdesatt lärare i förskola och på lägre stadier högre än ämneslärare och adjunkter.
Som skolledare för skolor med högstadium har det inte alls varit ovanligt att utse förskollärare. Dessa skulle vara pedagogiska ledare för välutbildade adjunkter och ämneslärare.
Att det inte var bra för någon part har visat sig. Skolsituationen i ett par kommuner i östra länsdelen lider fortfarande av sviterna av denna utnämningspolitik Ylva Johansson förtiger att det var hennes företrädare, Göran Persson, som på ett manipulativt sätt genomdrev skolans kommunalisering och undergrävde skolans och lärarnas auktoritet.
Ylva Johansson skriver att lärarna ska ges frihet. Hon borde veta att lärarnas frihet inskränkts och inskränks. Kommunaliseringen var ett viktigt steg för att göra lärarna mindre fria.
Den frihet under ansvar som lärare förr kunde luta sig mot har försvunnit.
Under många år dök i NSD upp artiklar om hur illa ställt det var med den gamla sortens lärare, "realskolelärarna", som var roten till allt ont och som saboterade den nya skolan.
Särskilt var det en fortbildningskonsulent som excellerade i olika fördömanden av en stor del av lärarkåren. Han var "progressiv" och gavs gott utrymme i NSD. Många år efteråt tillät han sig i en minnesskrift att brännmärka dem som varit kritiska till hans partipolitiska förkunnelse.
Ibrahim Baylan fick vid en partikongress "vika ned sig" för trivselnissarna, som tror att den kravlösa skolan gynnar individen och samhället.
Tvärtom är det, och de enskilda individerna blir de stora förlorarna, när kunskapsinlärningen åsidosätts. Detta har man äntligen börjat inse inom socialdemokratin, och det finns anledning att NSD synar sin historia.
Ylva Johansson ger några sidohugg åt folkpartiet och några av dess förslag, och som hon naturligtvis avsiktligt vantolkar. Förslagen från det hållet är så självklara att de inte borde ifrågasättas av någon, men socialdemokraterna har talat emot dem intill sen tid och ger fortfarande sken av att vara mot delar av politiken.
De signaler som kommer från Johansson och Sahlin pekar på en upprättelse för skolan som en trygg plats för inlärning och som en verklig plats för demokratisk fostran.
NSD:s ledare var förhoppningsvis ett tecken på tillfrisknande, och NSD bör medge att man verksamt bidragit till att ge skoldebatten i länet en slagsida.