1 juni.
Vänsterpartisternas påstår att de i BB-frågan i landstinget gjort allt vad de kunde tillsammans med samarbetspartierna, framförallt med miljöpartiet, men också till slut med den socialdemokratiska landstingsgruppen.
Allt dösnack av Monica Carlsson i sammanhanget om ?Ligth-BB? och vårdavtal plus annat flummeri var ju ett spel för galleriet. Dylika förslag visar något av den verklighetsuppfattning som råder hos förslagsställarna.
Landstinget som ser sig som en regional företrädare med ansvar för mycket annat än hälso- och sjukvård, förmår inte genomföra sina egna beslut. Det är inte konstigt med tanke på att hälften av ledningen egentligen inte vill, och den andra hälften saknar kraften och hellre sitter kvar än står upp för vallöften.
BB i Kiruna är en fråga som spänner över mycket mer än sakfrågan. Det handlar om ansvar och förtroende gentemot de medborgare som ställt upp och röstat fram sina tänkta företrädare.
Här handlar det om svek i dubbel bemärkelse. Dels de som aldrig önskat öppna BB igen, som fått se socialdemokraterna byta fot och gå med på att öppna. Dels vänstern och miljöpartiet som i valrörelsen har lovat öppna.
Sanningen är att den nu samlade landstingsledningen, med stöd även av andra partier, successivt, metodiskt och i bästa samförstånd berövat kirunaborna verksamheter i sjukvården som flyttats till Gällivare sjukhus för att ännu en gång rättfärdiga ett socialdemokratiskt mastodont betong-monument från 1970-talet.
Förfaringssättet är icke acceptabelt för Kirunas vidkommande.
Med en dåres envishet försöker landstingsledningen, Helge Lampinen och Siv Holma, nu inför det förestående valet övertyga kirunaborna om den IVAK-verksamhet som nu avses omlokaliseras på sjukhuset, vara något alldeles nytt för Kiruna.
IVAK-verksamhet har funnits på Kiruna sjukhus sedan 30 år tillbaka i tiden.