I ett av de nu närmast otaliga debattinläggen angående stopplagens avskaffande
hänvisar Olov Abrahamsson till en rapport från USA som bekräftar hans uppenbart djupt kända övertygelse att sjukvård inte bör bedrivas
i vinstdrivande syfte. Den riskerar då att förlora den
samaritiska grundsyn som enligt Abrahamsson bör prägla sjukvården.
Han har förstås alldeles rätt.
God sjukvård bör finnas tillgänglig för alla oavsett inkomst och sociala, etniska och andra förutsättningar. USA är ett förskräckligt exempel på ett sjukvårds-system som i det avseendet inte uppfyller de samaritiska kraven.
Underförstått (?) är att det gör vi ändå i vårt land.
Nyligen har vi i medierna kunnat ta del av en annan rapport angående hur resurser till vård vid livets slutskede fördelas till enskilda patienter i vårt land.
Studien visar hur patienter med högre utbildningsnivå och inkomst utnyttjar betydligt mer sjukvårdsresurser
i samband med livets slut
än de från lägre social-grupper.
Orsakerna till snedfördelningen har inte helt kunnat identifieras. Krav från anhöriga anges som en möjlig sådan.
Abrahamsson och andra
socialdemokratiska debattörer försöker vinna poäng genom att skrämmas och på det sättet komma undan den diskussion som i stället bör handla om vilka fel och brister som kännetecknar vårt eget lands och i synnerhet vårt eget läns sjukvård. De brister som bland annat debattinlägget från Neurologiskt handikappades riksförbund givit en liten glimt av. Det som med Abrahamssons terminologi kunde kallas förlusten av den samaritiska barmhärtigheten. Ska denna gå att återupprätta bör socialdemokrin först göra upp med en annan från bibeln känd företeelse: de falska profeterna.