Arabstaterna är förnedrade, och för det palestinska folket är händelsen ett andra "al nakba", en ny katastrof. Nitton år efter den första, 1948, då staten Israel utropades och närmare 800 000 palestiner tvingas lämnas sitt hemland och bli flyktingar i de omkringliggande arabländerna.
Efter juni-kriget 1967 kom Israel att ockupera Västbanken, Gaza, östra Jerusalem, och de syriska Golanhöjderna.
40 år senare har mycket vatten, och ännu mera blod, runnit under broarna. Men en sak består: den israeliska ockupationen. De facto är det så, även om 8 000 judiska bosättare lämnade Gaza hösten 2005.
Den smala och tättbefolkade Gaza-remsan kontrolleras fortfarande av Israel.
Det är inte ens fel när två träter brukar det sägas, ibland även i världspolitiken. Det kan förvisso vara sant om det gäller två jämnstarka parter.
I Israel/Palestina-konflikten gäller inte det, trots västmedias tappra försök att framställa konflikten så.
Här står drabbningen mellan en vältränad Mike Tyson och en okoncentrerad flugviktare med dåliga handskar, om boxningsmetaforen tillåts.
Israel har världens fjärde starkaste militämakt, toppat med kärnvapen. Palestinierna har... ingenting i jämförelse.
Ändå framhärdar många i att Israel är David medan palestinierna, genom de angränsande arabländernas militära styrka, är Goliat. Med såna "vänner" behöver det palestinska folket inga fiender, för att citera en död filosof.
Israel stöds ju också till tänderna av världens enda supermakt, USA. Inte minst i FN, där USA pålitligt lägger in sitt veto varje gång en israel-kritisk resolution presenteras.
Det är förstås en skam att ockupationen snart fyller 40 år. Det borde vara nog nu! Om moral och ärliga försök till fred funnes. Men inte.
Västvärldens reaktion på Hamas valseger i januari 2006 måste vara en det gränslösa hyckleriets höjdpunkter. Det första demokratiska valet i arabvärlden togs emot med... ja, förakt av värsta sorten.
Världsmästarna i demokrati drog demokratin i skiten genom att bojkotta valsegrarna och hålla inne med ekonomisk hjälp. Nån j-vla ordning trodde man ju ändå fanns i världspolitiken! Och respekt och så vidare.
Tji fick ni, palestinska folk!
Det är lätt att bli desillusionerad över Israel/Palestina-konflikten. Det är ju inte bara en gordisk knut som måste lösas, utan flera.
Och trots allt finns det faktiskt folk på bägge sidor som försöker hitta stigar till fred och rättvisa, bägge oskiljaktiga komponenter om konflikten en dag ska ebba ut.
Som Palestina-vän och motståndare till Israels ockupationspolitik tror jag dock att några fundementala saker måste ske innan freden och rättvisan kan börja skönjas:
4 Bosättningarna på ockuperat område måste bort.
4 Den palestinska flyktingfrågan måste lösas.
4 Murbygget på Västbanken, längre och högre än Berlin-muren, måste upphöra och muren rivas.
4 Ett ömsidigt frisläppande av politiska fångar(exempelvis palestiniern och Fatah-medlemmen Marwan Barghouti, och Gilad Shalit, den israeliske soldaten som kidnappades sommaren 2006)
4 Ett dito erkännande av den andres rätt till fred och frihet enligt resolution 242 och 338.
4 Att vägen fram mot fred och rättvisa bara kan nås genom ovillkorliga och öppna samtal.
Politik är att vilja, sa Olof Palme.
Det är bara att hålla med och hoppas att denna vilja, av gigantiska mått, infinner sig och slår rot bland israeler och palestinier.