NSD Debatt den 22 mars.
Albert Einstein skrev en gång: "Det går inte att lösa ett problem med samma tänkande som skapade problemet", och det är väl egentligen svaret på all den kritik som i dag riktas mot den nya alliansregeringen.
Det socialdemokratiska tänkandet har lett fram till de problem vi har i dag. Därför behövs ett nytt tänkande för att lösa dem. Egentligen ganska logiskt, och det var väl det som svenska folket
i senaste valet förmodligen hade kommit fram till.
Det här är som i idrottsvärlden. När ett lag börjar gå kräftgång i tabellen, då måste en ny ledning in och förändra den taktiska riktningen. Men samtidigt är samhället som en stor oljetanker. Det tar lång tid att få stabilitet i den nya riktningen.
Frågan är om svenska folket har tålamod och insikt att ge den nya regeringen den tid som krävs. Men det får väl tiden och det politiska resultatet utvisa.
Men klart är att den socialdemokratiska politiken inte räckte längre än hit, och definitivt inte är någon norm för ett bra samhälle i framtiden.
Det som alliansregeringen fick ta över efter s-regeringen var ett samhälle med bland annat massarbetslöshet och stora revor i välfärden, ett samhälle signerat av socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet.
Att få in socialliberala reformer i ett så inpyrt socialdemokratiskt samhälle som vi i dag lever i kommer att ta tid. Men börjar vi inte nu så lär vi aldrig få uppleva ett förbättrat och tryggare samhälle. Vi vet ju hur lång tid sossarna har haft på sig.
Gösta Åhl tycker att starten för den nya regeringen är illavarslande. Men det är väl en naturlig reaktion från ett parti i opposition. Men denna start är kanske början på någonting som kommer att bli bra för oss alla. De som har sett och upptäckt trögheten i den demokratiska politikervärlden vet att det tar tid för att få till för-ändringar.
Angående ändringen av CSN-stödet, som Gösta Åhl tar upp, så var det väl den gamla s-regeringen med stöd av miljöpartiet som vidtog dessa försämringar.
Den nya regeringen har upptäckt de orättvisor som beslutet skapade och undersöker just nu hur dessa kan rättas till.
Vad är det som säger att statliga Arbetslivsinstitutet är bästa lösningen för att forska inom detta område? Men det är ju sossarnas sätt att få kontroll och styrning, liksom man såg till med all övrig statlig verksamhet.
Jag tror mer på en fri och oberoende forskning, och inte på en politiskt styrd som bedrivs av myndigheter. Det är alltför dyra "lekstugor", som vi har vi sett allt för många avarter på.
Alliansregeringen genomför just nu en forskningssatsning
i miljardklassen. Den kommer också att komma arbetslivsforskningen till del via ökade anslag till universitet och högskolor, som är rätta forum för denna typ av forskning.
Jag tror mer på den privata än på den interna statliga forskningen, där samma part betalar, utför och sedan redovisar resultatet.
Det finns inget egenvärde
i att staten driver företag, om privata aktörer kan göra det bättre. Staten ska sätta spel-regler för marknaden, men inte själv agera på den, för då blir det ju dubbla roller.
Samtidigt blundar jag inte för statens möjligheter att göra vinster i vissa av företagen, men man får då inte glömma att det även kan bli förluster, som vi skattebetalare då får stå för. Jag tycker att skattepengar ska användas till säkrare placeringar, som inom välfärden och andra viktiga områden.
Angående klassamhället, så borde vi först göra klart vad som menas med ett klassamhälle.
Men det får vi ta upp i en annan debatt, och där kan det komma fram många "lik i garderoben".
Att Gösta Åhl inte delar min åsikt om att "socialism frodas i misären" kan jag respektera, men det är ju bara att se dels bakåt i historien, dels i vår nuvarande omvärld. Där finns svaret.