DEBATT: Etablerade riksdagspartier manövrerar ut nykomlingar

Icke riksdagsetablerade partier hade åter stora framgångar i kommunvalen. Till riksdagsvalet fick vi för första gången stifta ytlig bekantskap med exempelvis feministiskt initiativ, junilistan, piratpartiet och sjukvårdspartiet. Men trots att det aldrig tidigare varit så mycket medie-brus kring nybildade partier som inför årets val lyckades inget av dessa komma i närheten av fyraprocentspärren. Varför är det på detta sätt, trots att flera av de nya partierna har kända profiler i partiledningen med lång erfarenhet av politiskt arbete (främst Gudrun Schyman och Nils Lundgren) samt har tydliga profilfrågor som har brett stöd i väljaropinionen (gäller främst frågor om jämställdhet och den kritiska EU-politiken)? Den viktigaste förklaringen är att partier som redan sitter i riksdagen kontrollerar instrument som befrämjar fortsatt riksdagsrepresentation. Precis som i den vanliga marknadsekonomin, beror svårigheten för nykomlingar att slå sig in riksdagen på att redan starka aktörer har etablerat sig som marknadsledande på den parlamentariska scenen. Väl i denna marknadsledande ställning kan de styra den politiska debatten längs de konfliktaxlar som gynnar existerande ordning, samt själva justera politiska spel-regler till egen fördel och utmanares nackdel. För det första vet vi att de etablerade partierna i det längsta kommer att undvika att ta upp frågor som avviker från de konfliktdimensioner som de i dag gynnas av. EU-frågan, invandrings- och flyktingfrågorna samt frågor som rör jämställdhet har därför aldrig återkommit vare sig ofta eller särskilt ljudligt i valdebatten. För precis som tobaksbolag som konkurrerar med varandra om alla som röker har ett gemensamt intresse i att motarbeta alla som vill förbjuda rökning har de etablerade partierna ett intresse av att hålla vänster-högerdimensionen vid liv. Därigenom försöker man med hjälp av organisatorisk härskarteknik definiera bort konkurrerande alternativ i politiken. Detta lyckades man ganska bra med i årets valrörelse. För det andra vet vi att de etablerade partierna kan trixa med de politiska spelreglerna för att gynna sig själva och missgynna utmanare. Ett första exempel på detta är införandet av partistöds-systemet, som indirekt blivit ett sätt för de etablerade att upprätthålla sin maktposition i förhållande till andra, reella eller potentiella, utmanare som befinner sig utanför partisystemet. Genom partistödssystemet har de fått ett stort försprång gentemot utmanarna, eftersom de kan sitta i riksdagen och besluta om tilldelning av finansiella resurser till sina egna partiorganisationer. Ett andra exempel är den något godtyckliga fyra- procentsspärren, en konkret illustration av hur de etablerade partierna justerat det politiska regelverket till sin egen fördel och utmanares nackdel. Som statsvetaren Olof Petersson en gång skrev var detta knappast resultatet av stor statsmannakonst; socialdemokraterna ville sätta spärren till tre procent för att kommunisterna skulle komma in i riksdagen och agera stödtrupp, folkpartiet ville ha fem procent för att göra det svårt för kristdemokraterna att komma in. Ett tredje exempel på hur etablerade partier kan trixa med spelregler är att man under början av 1990-talet markant höjde avgiften för att hålla torgmöten, torgmöten som traditionellt varit de mindre partiernas viktigaste sätt att nå ut med budskap till väljarna. Avgiftshöjningen tolkades av många som ett försök att hindra nya partier att nå ut med sin politik. Till detta ska läggas att riksdagspartierna är etablerade varumärken. De har överlägsna ekonomiska och personella resurser, och massmedierna väljer rutinmässigt att rikta det utrymmesmässigt begränsade strålkastarljuset mot de etablerade aktörerna (märks inte minst i olika former av utfrågningar och partiledardebatter). Det är de etablerade partiernas namn som väljarna oftast utsätts för, det är deras frågor som nagelfars och diskuteras i medierna, och sannolikt är det också de etablerade partierna som är längst framme i de allra flesta väljares medvetande på valdagen. Därför röstade de allra flesta på något av de sju etablerade alternativen i riksdagsvalen. <NamnUPortr>Gissur Ó Erlingsson </NamnUPortr><Presentation>Fil dr, Ratioinstitutet, författare till boken "Varför bildas nya partier" (2005) och medförfattare till "Politiska partier" (2005)</Presentation>

Debatt: Etablerade riksdagspartier manövrerar ut nykomlingar