Facket - en självutnämnd byråkratijunta?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fackföreningarna rasar i medlemsantal och särskilt svårt att förstå är det knappast.
Så länge facket försöker slå vakt om de egna privilegierna och i klassisk monopolistisk anda ämnar bestämma även över de som inte är medlemmar urholkas det demokratiska förtroendet för dem. Samtidigt har facken gjort det till sin uppgift att motverka rörligheten på arbetsmarknaden.
Det ständiga propagerandet för den enskildes rätt att behålla sitt jobb i stället för att försöka underlätta för medlemmarna att få ett nytt leder till att uråldriga förhållanden cementeras, landets ekonomi släpar efter och allt fler i längden förlorar jobbet.
Det krävs inte mycken ekonomisk kunskap för att konstatera att höga minimilöner försvårar arbetssökandet för de individer som av en eller annan anledning ses som en osäkrare investering.
Då stöps istället alla arbetstagare i samma form och de som kom hit för sent för att konformeras får istället stå utanför arbetsmarknaden helt. När facket då talar om de otryggaste löntagarna är denna arbetslösa grupp således exkluderad.
Det var länge sedan fackföreningarna gav upp kampen för de sämst lottade för att i stället fokusera på att förbättra för de som redan hade fått in foten på arbetsmarknaden.
Jag välkomnar varmt frivilliga fackföreningar som inte försöker bestämma över icke-medlemmars villkor, som fokuserar mer på att höja produktiviteten än på att minska rörligheten och som värnar om medlemmarnas välmående.
Självutnämnda byråkratijuntor som ges lagstiftningsauktoritet betackar jag mig däremot för.