DEBATT: Feministiskt initiativ ser defekter i demokratin

Vad var det egentligen som hände mellan en välbesökt presskonferens och ett valnederlag? Det kan beskrivas på många sätt. Medierna har sin beskrivning, F!=fiasko, de dokumentärfilmer som just sänts på SVT två söndagar i rad har sin. Vi som var med har vår. I Sverige har glappet mellan den offentliga jämställdhetsretoriken och den vardagliga praktiken länge ökat. Vi har sett hur sexismen tilltar, hur porr och prostitution omsätter alltmer pengar, hur mäns våld mot kvinnor ökar, hur våldtäkterna galopperar och hur könssegregationen på arbetsmarknaden består. Ofrivilliga deltider, otrygga anställningar och otillräckliga löner präglar hela den kvinnodominerade sektorn, både privat och offentlig. De generella löneskillnaderna har varit konstanta de senaste 20 åren. Att de patriarkala strukturerna är starka också inom politiken har blivit alltmer uppenbart. Detta är bakgrunden till framväxten av det feministiska initiativet. Ur frustrationen över uteblivna, men förväntade, förändringar växte en feministiskt folkrörelse. Med folkbildning och aktivism som själ och hjärta och med parlamentariska initiativ som kompletterande verktyg i förändringsarbetet. Vi utmanar inte i våra enskilda politiska krav. Lika lön, stopp för mäns våld mot kvinnor och delad föräldraförsäkring är krav som flera politiska partier har på sin lista. Det som provocerar är att vi gör mäns mera makt och inflytande på kvinnors bekostnad till en huvudfråga. Vi vägrar att acceptera iden om politiken ska uttryckas i särskilda "kvinnofrågor" (har någon hört talas om "mansfrågor"?), frågor som helst ska handhas inom särskilda "kvinnoförbund" (vem har hört om "mansförbund"?) som dessutom helst ska sammanträda dagen innan kongressen eller på lunchen. Kvinnor är faktiskt mer än halva befolkningen och när mänskliga rättigheter (rätten att slippa bli diskriminerad) inte fullt ut omfamnar oss så är det en fråga om defekter i demokratin. Målet är alltså inte att kvinnor och män ska byta plats, så kvinnor får mer makt på männens bekostnad, utan målet är att vi alla, oavsett vilket kön vi har, ska ha samma rättigheter och möjligheter. Att vara feminist förpliktigar. Varje reformförslag ska analyseras med genusglasögonen på. Vad blir konsekvenserna? Stärker det eller försvagar det kvinnors ställning? Förstärks eller försvagas könsmaktsordningen? I till exempel fallet med försämringarna i a-kassan är det solklart. Kvinnor som grupp diskrimineras. Den som inte förstått det kan rimligen inte heller kalla sig feminist. I alla fall inte om man gör anspråk på att vara trovärdig. Därför är det faktiskt hederligt av den nuvarande jämställdhetsministern, Nyamko Sabuni, att hon vägrar att kalla sig feminist. Det är mer problematiskt med finansministern, Anders Borg, som kallar sig feminist men ändå sjösätter antif- eministiska förslag, som till exempel vårdnads- bidrag. I världens mest jämställda land har det visat sig att feminist är något av det mest provocerande man kan vara. Själv kunde jag vara trygg med eskort av livvakter från Säpo under hela valrörelsen men andra hade det värre. Men trots ett tidvis brutalt bemötande innebar faktiskt valrörelsen en feministisk folkbildning av sällan skådat slag. Jag har sett möten på gator och torg som satt avtryck för livet. Jag har sett broar byggas över tidigare gränser. Generationsgränser, geografiska gränser och politiska gränser. Enfald har blivit mångfald. Fördomar har förbytts till fakta. Genom att delta i valet legitimerade vi feminismen som en ny dimension i politiken. Vi vann inte inträde i riksdagen men vi vann det självförtroende som krävs för att våga utmana mansdominansen. <NamnUPortr>Gudrun Schyman </NamnUPortr><Presentation>Talesperson för Feministiskt initiativ</Presentation>

Debatt: Feministiskt initiativ ser defekter i demokratin