Folkbildningen har krackelerat
Under snart tio år har jag haft förmånen att med några "grånade gentlemän", med rötter och erfarenhet av föräldragenerationer samt egna yrkeserfarenheter, få diskutera och reflektera över två idemässigt viktiga frågor: livserfarenhet och bildningsbegreppet och vart dessa två centrala frågor tagit vägen i det moderna samhället.
Fotograf:
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tillbakablickar till föräldragenerationer som varit de egentliga eldsjälarna i uppbyggnaden av folkrörelserna i Sverige, de politiska partierna, nykterhetsrörelsen, studieförbundet, bibliotek ute i byarna, frikyrkorörelsen, idrottsrörelsen etc, har sin grund i den stora betydelsen de haft för den demokratiska och parlamentariska utvecklingen i vårt land.
Diskussionerna har inte haft nostalgi som utgångspunkt, utan ett sätt att se och analysera vad detta folkbildningsarbete har haft för betydelse för den svenska samhällsutvecklingen.
Har vi tappat bort något på vägen, eller har det ersatts av något som är bättre?
En väldigt viktig utgångspunkt i våra samtal har varit att ha ett absolut inbördes förtroende för varandra och de olika vägskäl som var och en av oss haft i våra yrkesroller.
Detta gemensamma synsätt har varit särskilt berikande när det gällt att se djup och bredd i samhället samt att ge relevans åt ett klassiskt bildningsbegrepp, tankens frihet . I detta begrepp ingår bland annat att i en öppen dialog bredda sitt eget perspektiv och att inte fastna i en diskussion om rätt eller fel.
En av de mest bärande delarna i den tidens folkrörelser var eldsjälarna som genom ett uthålligt ideellt arbete betytt mycket för det parlamentariska systemets utveckling. Många dokument i form av protokollsböcker, korrespondens etc visar på en betydelsefull parlamentarisk skolning, något som i dagens samhälle är en bristvara.
Detta djupa engagemang i folkbildningsarbetet, som på ett oegennyttigt sätt kommit hela samhället till del, är en av de viktiga hörnpelarna i samhällets framväxt i det tidiga 1900-talet. Drivkraften bakom detta var säkert i flera avseenden en kunskapstörst för att därigenom kunna påverka samhällsutvecklingen.
Dessa eldsjälar, födda omkring sekelskiftet 1800-1900, hade inte dagens skolmässiga bakgrund utan i många fall endast så kallad halvtidsläsning.
Deras intresse för folkbildning kom i första hand till uttryck genom ett livligt föreningsengagemang i det politiska och fackföreningsmässiga arbetet. Ur denna generation av sekelskiftesmänniskor växte det ram en kunskap och erfarenhet som i många fall även gett avtryck i våran generation.
De sammanslutningar som här åsyftas var dels kommunerna, som då var många fler till antalet, dels fackföreningarna som var mycket starkt bundna till de lokala arbetsplatserna. Detta var alltså före en första våg av kommunsammanläggningar och bildandet av fackliga storavdelningar.
I förhållande till dagens samhälle var sannolikt olika frågeställningar då inte lika omfattande som i dagens samhälle men det kom en period efteråt som präglades av kommunsammanslagningar och bildandet av så kallade storavdelningar i fackföreningsrörelsen.
Detta fick bland annat som konsekvens att antalet förtroendevalda blev färre och den breda folkliga förankringen inte lika tydlig.
Samma tendens märktes även i fackföreningsrörelsen vid bildandet av storavdelningar, alltså något av ett demokratiskt underskott.
Även i vår tid pågår en motsvarande process där fler röster höjs för ytterligare kommun-sammanslagningar och då särskilt i glesbygd med kommuner med ett vikande befolkningsunderlag. Samma trend och diskussioner om allt större och sammanslagna fackföreningar pågår i den fackliga världen.
Även på den landstingskommunala sidan har i den så kallade ansvarskommitten framförts långtgående förslag om storregioner, där det på allvar diskuteras en eller två regioner i Norrland där även länsstyrelserna kan komma att omfattas.
Hur skapa uthållig tillit för vårt parlamentariska system?
Särskilt ur en demokratisk aspekt känns denna utveckling mycket oroväckande. Hur blir det möjligt att som politiskt förtroendevald och i en allt snävare personkrets, som blir följden, att kunna upprätthålla den djupa och breda folkliga kontakten bland uppdragsgivarna väljarna?
En sådan genomgripande förändring av vårt samhällskick borde ha en mycket bred och djup förankring i valmanskåren och inte minst för tilliten för vårt parlamentariska system.
Parallellt med dessa överväganden pågår en strukturell förändring i Sverige av den statliga myndighetsstrukturen där avsikten synes vara mera av samordning och organisatorisk sammanslagning av statliga verk och myndigheter.
Denna pågående förändring har av vissa aktörer ansetts som ett motiv för en förändrad regionindelning där även länsstyrelserna hamnar i fokus.
Denna process kan innebära en förstärkning av ett myndighetsstyre som ibland kan ta sig uttryck av ett förakt för den demokratiska processen som principiellt borde vara den styrande.
Det ligger nära till hands att fråga sig om en hög expertbetonad utbildningsnivå har respekt för den viktiga underliggande demokratiprocessen.
Ett exempel på en sådan utveckling ser vi i den moderna sjukvården där uppdragsgivarna/landstingen som representanter för patienter/medborgare har uppenbara problem att i samspel med professionen organisera vården på ett sådant sätt att helheten inte går förlorad sett i ett patientperspektiv.
Dagens höga specialiseringsgrad, som i vissa fall kan vara nödvändig, medför tyvärr uppenbara risker att varje specialist "kör sitt eget race".
Kärnfrågan blir hur vi ska organisera arbetet så att inte det positiva i specialistkunskapen går förlorad om vi inte kan se helheten. Detta gäller sannolikt i många samhällssektorer.
Det kan inte hjälpas, men här smyger sig in ett visst mått av pessimism om svårigheterna och problemen att vara en mindre skara förtroendevalda att företräda väljarna i stora geografiska områden.
Det förvånar att inte dessa djupa demokratiperspektiv från folkbildningssamhället mera djupgående och principiellt diskuteras i folkrörelser och politiska församlingar.
En mörk tanke som smyger sig på är: kan det vara personliga eller organisatoriska maktambitioner som går före det djupa folkliga demokratibegreppet?
Några slutsatser som man kan dra av den beskrivna samhällsutvecklingen är att dels har folkbildningsrörelserna krackelerat och tappat bort bildningsidealet, dels att bristen på eldsjälar blivit väldigt tydligt som en konsekvens av detta vilket är särskilt viktigt i det långa perspektivet.
Denna brist på perspektiv har i det moderna samhället och dess moderna teknik ersatts av nätverk som ofta bygger på en fråga i taget. Denna fokusering på enfrågeområden kan i vissa avseenden också användas som lobbyinstrument för vissa särintressen.
En sak är ganska säker, dessa enfrågenätverk saknar den breda folkliga förankringen som är ett grundfundament för demokratin.
En följdfråga av denna slutsats är huruvida det representativa systemet använder dessa korta perspektiv i sina beslutsunderlag.
En annan viktig frågeställning är om denna avsaknad av djup och bredd i de breda folklagren leder till mer av beslut med korta tidsperspektiv eller så kallad kvartalspolitik.
Ytterligare en frågeställning som blir relevant i sammanhanget är ledarskapets betydelse. Här ställer jag frågan om vi i ledarskapet för de politiska partierna och folkbildningsorganisationerna har de ledare som går i bräschen för dessa viktiga demokratifrågor.
Men även i våra utbildningsinstitutioner på gymnasier, men framför allt vid universitet och högskolor, där även lärandet måste spela en aktiv roll om den stora betydelsen som bildningsperspektivet har.
Här finns stora frågetecken om själva ledarskapet orkar sätta ner foten mot ibland snäva fakultetsintressen.
I en tillbakablickande analys av våra diskussioner i dessa principiella frågeställningar har vi bland annat berört tvivlets betydelse för en djupare prövning av personliga ställningstaganden.
Utgångspunkten för detta har varit att dels pröva den egna bärigheten i ens tankar, dels i denna prövning väga samman tankarna med gruppens slutsatser.
En diskussion kring tvivlets betydelse behöver inte innebära att sjunka ner i ett svart hål av pessimism. Det kan i stället innebära att man går stärkt in i fortsatta idèdiskussioner.
En erfarenhet av dessa samtal under många år har varit att det gett ett nytt utrymme för att reflektera över saker och tings djupare innebörd, vilket ett tempofyllt modernt samhälle tyvärr inte ger utrymme för.
Jag hoppas att denna sammanfattande analys och historik kring några centrala frågeställningar inte ska ses som en inlaga av pessimism utan snarare väcker tankar om vad som är alternativen jämfört med utgångspunkterna i folkbildningssamhällets tidiga år.