Förpacknings- producenterna tar inte sitt ansvar
Det är något systemfel med det producentansvar för förpackningar och returpapper vi har haft i snart 15 år. Indragna återvinningsstationer är bara ett av flera symptom.
Mängden förpackningar i samhället ökar. Det kostar stora pengar att ta hand om dem, kostnader som förpackningsproducenterna smiter ifrån, enligt verkställande direktören för Avfall Sverige, Weine Wiqvist. Fotograf:
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tanken med producentansvar var att vi skulle få färre och mer miljöanpassade förpackningar. Så har det inte blivit. Förpackningsmängden har i stället ökat. Men fokus har kommit att riktas på själva avfallshanteringen, med andra ord hur avfallet från förpackningar samlas in, inte på mängden avfall.
Grundproblemet är lagstiftarna. Det svenska producentansvaret är otydligt och ger utrymme för tolkningar. Det är otydligt vilken insamlingsservice producenterna ska erbjuda och det är otydligt hur långt producenternas ansvar sträcker sig.
Kostnader för att hantera förpackningar och returpapper ska avspegla sig i priset på varan i affären. Det ska leda till att producenten utvecklar bättre produkter som är lättare att återvinna.
Så har det inte blivit. Man kan nästan säga att vi inte har något producentansvar. Kommuner och fastighetsägare betalar, via hyran eller liknande, mer än en halv miljard kronor årligen för att hålla igång en,
i och för sig angelägen, insamling nära de boende.
Ibland hävdar producenterna, och till och med Naturvårdsverket, att sådan insamling är miljömässigt tveksam. Genom att andra betalar kan producenterna smita undan sitt ansvar.
Det är orätt. Eftersom nästan hälften av återvinning av förpackningar och returpapper går just via fastighetsnära insamling, måste detta rimligen bekostas av producenterna. Annars bör insamlingen läggas ner.
Ett stort antal av producenternas återvinningsstationer läggs nu ner. Det rör sig om stationer på minst 200 platser i Sverige.
Producenterna hävdar att det är olönsamt och inte miljömässigt försvarbart. Medborgarna som berörs tycker att det är obegripligt att deras service ska försämras och återvinningen försvåras. Konsekvensen kan lätt bli att avfallet läggs i den vanliga soppåsen.
Och då kommer vi till det tredje problemet. Långt ifrån alla förpackningar eller tidningar lämnas in för materialåtervinning. Knappt hälften hamnar i soppåsen i köket.
Det leder i sin tur till att kommunen får ta hand om avfallet. Avfallet går till förbränning och ger el och fjärrvärme, men det kostar. Mycket. En halv miljard kronor årligen.
Dessa kostnader övervältras på kommunerna och i slutändan på medborgarna via renhållningsavgifterna. Därmed urholkas principen om producentansvar.
Producenterna och även Naturvårdsverket hävdar att medborgarna är nöjda och att återvinningsmålen i stort sett uppfylls. Det är inte konstigt att medborgarna är nöjda när de får god information från kommunerna och i realiteten har tillgång till ett långt bättre system än det producenterna erbjuder. Snacka om dubbelmoral.
Hur ska man då komma ur detta och få ett producentansvar i praktiken?
4 Kräv att producenterna tar ekonomiskt ansvar fullt ut för allt de sätter på marknaden.
4 Kräv höjd servicenivå och skärpta återvinningskrav.
4 Kräv att producenterna träffar avtal med kommunerna om hur insamlingssystemet ska utformas.
4 Kräv att producenterna, som har en sorts offentligt monopol fast det är näringslivet, öppet redovisar sin ekonomi.
Om dessa fyra enkla krav genomförs kan vi få bättre service, mer återvinning och ett styrmedel som fungerar. Annars bör producentansvaret avvecklas och ansvaret återföras till kommunerna.