Skogsägare arbetar i ett långsiktigt perspektiv. Den skog vi planterar och sköter har en omloppstid på omkring 100 år. Hur mycket virke som kan avverkas beror på skogens åldersfördelning och vad som är rimligt utifrån målet att klara en balans mellan produktion, naturvård, rennäring och andra intressen.
I norra Sverige är andelen äldre skog som är tillgänglig för avverkning liten beroende på att avverkningsnivåerna varit höga under många decennier. Om 15 - 20 år kommer de skogar som planterades på 1950-talet att bli mogna för avverkning och då kommer det att finnas utrymme för ökad produktion.
Men där är vi inte nu och skogsbruket kan inte lösa denna situation genom att överavverka dagens skogar.
Detta är väl känt och alla
i skogsnäringen, såväl skogsägare som skogsindustrin, har ett eget ansvar att planera sin verksamhet utifrån situationen.
Sveaskog har tagit konsekvenserna och minskat avverkningarna med 20 procent sedan 2004. Det har vi gjort successivt för att kunna hantera neddragningar i den egna organisationen och minska leveranser till kunderna på ett ansvarsfullt sätt.
När skogsindustrin samtidigt ökat sin produktion och planerar för en fortsatt ökning tar den en stor risk. Massabruken har ökat sin produktion med 3,4 procent årligen sedan 2001 och sågverken har ökat med 2,1 procent.
Särskilt i norra Sverige förbrukar industrin mer virke än vad som finns tillgängligt.
Här var den totala efterfrågan på virke 25,3 miljoner kubiketer år 2005. Samma år avverkades i regionen 22,8 miljoner kubikmeter virke, vilket är maximalt vad skogen klarar av, enligt en färsk analys från Skogsstyrelsen.
Överkonsumtionen kan inte fortsätta. Snarare ökar trycket på strukturförändringar
i branschen.
Sveaskogs intressebolag Setra Group har dragit ner sin produktion och ökat vidareför-ädlingen. Det behöver även övriga skogsindustrin göra.
Tidigare har de inhemska volymerna kunnat kompletteras med importerat virke. Men när nu möjligheterna att importera begränsas och det importerade virket är betydligt dyrare än det svenska blir det naturligtvis en ökad konkurrens om det inhemska virket.
Att industrin i detta läge med högt tonläge klagar på att virkespriserna ökar visar på en förvånande brist på insikt.
Intresset borde inriktas på effektivisering, strukturför-ändring och anpassning till en ny tid med nya krav, i stället för att på alla sätt söka hålla fast vid gamla oligopol där man kunde diktera priserna och låta skogsbruket ta smällarna genom för dålig lönsamhet.
Att virkespriserna ökar visar att marknaden börjar fungera. Länge nog har det varit en orimlig situation där skogsägarna inte fått ta del av de stora vinster som industrin har gjort.
Med ökade virkespriser får skogsägarna den lönsamhet som krävs för att investera
i skogsskötsel som bidrar till bättre tillväxt och i ny teknik som gör det intressant att ta ut nya sortiment ur skogen. Detta kommer långsiktigt att gynna skogsindustrin.