Jag är inte förvånad
Jag förstår Irene Gustafsson när hon i artikeln i NSD den 1 februari, gällande kyrkans stöd till kvinno- och tjejjouren, berättar att hon känner att hon bemöts av motstånd när hon tar upp kvinnofrågor.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Största delen av min fritid ägnas åt jämställdhetsfrågor och jag känner igen motståndet. Givetvis finns det många som bemöter det positivt men det är också många gånger jag får förklara och försvara mina åsikter.
Eller att det krävs att jag visar statistik från statistiska centralbyrån på att det faktiskt ser ut som jag säger.
Många gånger är det så att om en fenomen visas svart på vitt är det lättare att acceptera jämfört med när en ideell kvinna står och berättar om sina upplevelser och erfarenheter.
I artikeln står det att det tidigare gjorts undantag från de planerade kollekterna. Då gällde det kristna officerare.
Men att ge kvinno- och tjejjouren kollekt i år den 9 mars i samband med internationella kvinnodagen går bevisligen inte.
Då är kollekten planerad att gå till någon annan och det kan man inte frångå.
Så i stället för att göra ett undantag från "kollekt-planeringen" så gör man ett annat undantag. Man gör helt enkelt internationella kvinnodagen (och därmed stöd till jouren) till ett undantag i sig.
Man ordnar en speciell konsert. Med en egen kollekt. Där kvinno- och tjejjouren speciellt är inbjudna för att tala.
Vi pratar alltså om två olika sorters undantag här.
Det man gör med internationella kvinnodagen är dessutom ett undantag som jag inte är det minsta förvånad över.
Det är så vanligt att när det är något som rör kvinnor så visar man tydligt att det inte är något som hör till vardagen.
Det är något speciellt.
Exemplen är många: damfotboll och fotboll, kvinnliga präster och präster, kvinnliga poliser och poliser.
Det är inte kvinnan som är normen, det är mannen. Mannen är vardagen och kvinnan är undantaget.
Därför är jag inte förvånad över att kyrkan ordnar en speciell tillställning, som går utöver den ordinarie verksamheten, på internationella kvinnodagen. Jag har sett det förut och jag kommer se det igen.
Missförstå mig inte nu!
Självklart är jag glad att kyrkan, genom Leif Nordenstorm, bjudit in oss att tala på internationella kvinnodagen.
Självklart ser jag det som positivt att kyrkan vill ordna något för utsatta kvinnor. Jag är otroligt glad åt det stöd kyrkan erbjuder. Det är inte frågan om det.
Jag har tackat ja till att prata i kyrkan den 8 mars och det hade jag inte gjort om jag varit skeptisk till arrangemanget.
Däremot är det dessvärre lika självklart för mig att vi bjuds in till ett speciellt arrangemang. Och att den kollekt som samlas in till oss inte är en kollekt som sedan länge varit inplanerad i kyrkans verksamhet.
Som sagt: jag har sett det förut och jag kommer se det igen. Det faktum att om kvinnofrågan tas upp på dagordningen så gör den det i formen av ett undantag.