NSD Debatt den 8 juni.
Det blir nästan komiskt när junilistans Europa-parlamentariker Helène Goudin i NSD den 8 juni välkomnar att jag vill ha debatt om de europeiska sakfrågorna, men sedan själv faller tillbaka i den för-åldrade för- eller motretoriken.
Hon ägnar hela resten av sin artikel åt om EU rent allmänt ska ha mer eller mindre att säga till om och om vi ska folkomrösta om fördraget, vilket väl inte precis är sakfrågor.
Det är uppenbart att junilistan är ute efter att exploatera svensk EU-skepsis, inte efter att driva sakfrågor.
Det blir extra tydligt när hon hänvisar till den EU-skeptiska nyliberala och näringslivsägda brittiska tankesmedjan Open Europe och dess undersökning om mer eller mindre EU.
Det enda rimliga svaret på frågan är: "Det beror på". Det vill säga "Det beror på vilken sakfråga det handlar om".
Både jag, svenska folket och europeerna i allmänhet verkar vara beredda att ge EU mer att säga till om för att motverka klimatförsämringen och den allt mer gränsöverskridande grova brottsligheten.
Däremot anser både jag
och säkerligen majoriteten av svenska folket att EU:s roll
i jordbrukspolitiken bör bantas, och att de inre marknadsreglerna ska begränsas så att de inte påverkar till exempel svenska kollektivavtal, svensk bostads- eller sjukvårdspolitik.
Men tyvärr verkar junilistan fortfarande bara diskutera mer eller mindre EU i allmänhet, och inte se skillnaden mellan olika politikområden.
Det är också av det skälet jag är emot en folkomröstning om fördraget. En folkomröstning ger aldrig vettiga svar på komplexa frågor.
Vi vet ju till exempel att när franska folket sade nej till en EU-konstitution 2005 gjorde de det av helt olika skäl.
Några, som fascisten Le Pen, röstade nej därför att de, liksom junilistan, rent allmänt är emot att EU får mer att säga till om, andra av helt motsatt skäl.
Många sade nej därför att de ville ge EU mer att säga till om på områden som miljö och arbetsmarknad för att sätta gränser för den fria inre marknaden.
Rätt många, det vet vi också, sade nej mest för att de ville ge president Chirac och den dåvarande högerregeringen en spark där bak.
Det är problemet med folkomröstningar i den här typen av frågor: Man kan aldrig vara säker på att få svar på den fråga man ställer.