Kamp för begränsad skara
När vice ordföranden för fria moderata studentförbundet, Petrus Boström, hävdar att man kämpar för "individens rätt att söka sin egen lycka" så underlåter han att tala om att det handlar om en synnerligen begränsad skara välbeställda individer.
Fotograf: Charlotte v Friedrichs
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
NSD Debatt den 5 mars.
Fria moderaters studentförbund kämpar inte för utländska byggnadsarbetare som blivit lurade på merparten av sin rättmätiga lön. Man tar i stället parti för L & P Baltic Bygg som anlitade Laval Partneri Ltd, en underleverantör utan kollektivavtal som gjorde det möjligt att sänka lönerna med 80 procent vid skolbygget
i Vaxholm.
Skulle Petrus Boström själv acceptera en nettolön på 4 000 kronor i månaden eller är det enligt honom endast förbehållet arbetare eller utlänningar?
Högerns samlade kampanjpress, ackompanjerade av fria moderata studentförbundet, anklagar fackföreningsrörelsen för protektionism när man kräver att utländska arbetare ska ha samma löner och anställningsvillkor som svenskar.
Samma moderater och högerpublicister hyllar arbetsköpare som anser att lettiska byggnadsarbetare bara är värda 25,35 kronor per timme och inte förtjänar en lön som det går att leva på i Sverige.
Fult och ohederligt är Boströms kommentar till fackföreningsrörelsens kamp för höjda löner och förbättrade arbetsvillkor i tredje världen eftersom detta strider mot individens rätt att söka sin egen lycka.
Arbetsköparen ska tydligen representeras av sitt kollektiv, företagsledningen, ägarna, cheferna och näringslivets centralorganisation medan den anställde, enligt fria moderaterna, uppenbarligen ska stå helt ensam att var för sig förhandla mot dem.
Att sluta sig samman och kollektivt förhandla om löner och anställningsvillkor är arbetarnas styrka eftersom det stora flertalet, som saknar kapitalförmögenheter, då kan uppväga kapitalägarnas makt.
Boströms påstående att fackföreningsrörelsen "aldrig låter solidariteten komma i vägen för det krassa egenintresset" kan bemötas med berättelsen om de slovakiska ugnsmurare som anställdes för att renovera koksverket i Luleå 2003.
Enligt avtalet skulle de tjäna 137 kronor per timme, men fick endast 18 kronor. Detta uppdagades sedan en av arbetarna fallit ner i en 700 grader varm ugn och omkommit.
Olyckan hade aldrig inträffat om nödvändig skyddsutrustning hade tillhandahållits. Men det slovakiska företaget Termostav ansåg att de anställda själva kunde bekosta sin skyddsutrustning.
Efter att Byggnads och Metallfacket hotat med blockad mot SSAB pressades de slovakiska underleverantörerna att betala ut avtalsenliga löner till gästarbetarna.
Den svenska fackföreningsrörelsen stod på de slovakiska gästarbetarnas sida, till skillnad från fria moderata studentförbundet.
En slovakisk arbetare sade i en intervju att skillnaden i behandling mellan de svenska och de slovakiska arbetarna på SSAB var som skillnaden mellan männi-skor och robotar. Det individuella sökandet efter lyckan belönades med 18 kronor, och omänskliga arbetsvillkor