Kemiska bekämpningsmedel är välkända exempel på produkter där man odiskutabelt har kunnat konstatera skadligheten för såväl människa som andra organismer i miljön. Trots detta har det tagit många år från de första varningstecknen tills kemikalieindustrin har tvingats till att rensa ut och ersätta produkterna.
Det beror i huvudsak givetvis på de stora ekonomiska intressena, tid och kostnader för att ta fram ersättningsprodukter samt myndigheternas och miljöintressenternas svårigheter att få fram absolut bindande lagar och en effektiv tillsyn av tillämpningen.
Efter decennier av diskussioner har EU nu lyckats få fram en tandlös ersättning för en bindande substitutionslag. I verkligheten innebär den att kemikalietillverkarna och leverantörerna i princip kan erkänna en produkts farlighet men inte binda sig för att ersätta den omgående.
Läget blir oförändrat - tillsynsmyndigheterna kan rikta anmärkningar, men om de ställer ett bindande krav så hamnar de i utdragna och mycket kostsamma juridiska processer. Efter ett antal år så har forskning kanske gett underlag för skarpare agerande i form av förbud.
Under den tiden pågår givetvis skadeverkningarna, men industrin har nått sitt mål: att sälja så mycket som möjligt så länge som möjligt och få ekonomi och tid för produktutveckling.
Jag kan ge ett litet exempel på svårigheterna för en tillsynsmyndighet. I början av 1980-talet införde Socialstyrelsen förbud för ett antal hårfärgningsprodukter som var dokumenterat cancerframkallande.
Något år efter det att lagen hade trätt i kraft gjorde jag i samarbete med inspektörerna i samtliga kommuner i Norrbotten en totalinventering vid frisersalonger. Det visade sig vara mycket vanligt att de hade förbjudna produkter. Agenter hade inte givit någon information, och produkterna hade inte återkallats av leverantörerna.
Det här är bara ett litet exempel på svårigheterna att bli av med skadliga medel - trots att det i detta fall var
i lag förbjudna ämnen.
I dag pratas det nästan enbart om växthuseffekten, orsakad av främst koldioxid. Det är typiskt för vad man kan kalla "enfrågefixeringen". Man uppmärksammar bara en hälso- eller miljöfara i sänder.
Jag kan här ge ett par exempel på oväntade samband. Man var ohejdat glad när de för hälsan ofarliga så kallade freonerna ersatte frätande och hälsoskadliga gaser i kyl- och frysutrustningar.
Det dröjde länge innan man nästan av en slump upptäckte den skadliga effekten i stratosfären, de så kallade ozonhålen över sydpolen. Ett annat exempel är den "ogiftiga" PCB i transformatorer.
I korthet: De enorma ekonomiska intressena och styrkan hos den kemiska industrin förser oss och framtida generationer med mycket komplicerade hälso- och miljöproblem - i synnerhet i kombination med otrygghet och stress.
Människan är hel och odelbar, men vi delas tyvärr in i tårtbitar.
hälsorisker,kemist vid Yrkesinspektionen samt chef för tillsynsenheten vid Kemikalieinspektionen.