DEBATT: Låga löner ger en låg köpkraft

Svar till Hans Mörtberg, Maud Spencer, Staffan Preutz och Erik Lindbäck, NSD Debatt den 13 december. Nästa års avtalsrörelse handlar om något mycket större än lönsamheten för era fyra företag, nämligen den skenande snedfördelningen av resurserna i det här landet, ägarkoncentrationen och förmögenhetstillväxten som sker på löntagarnas bekostnad. Vetskapen om att de tjugo största företagen tjänar 250 000-1 000 000 kronor per anställd och år samtidigt som profiten för ägarna ökar, chefer och bolagsstyrelser beviljar varandra 25 procentiga lönepåslag på sina redan abnormt höga ersättningar som i fallet Ericsson samt att det ena bonusprogrammet efter det andra lanseras för toppcheferna medan produktionspersonalen får hålla tillgodo med två procent. Men om en del av de enorma aktieutdelningarna från de börsnoterade företagen - 170 miljarder kronor - i stället tillföll löntagarna skulle köpkraften öka, och det i sig är den starkaste drivkraften för ekonomisk utveckling och skatteintäkterna, som är en förutsättning för offentliga investeringar, skulle stiga. Ni anser tydligen att låga löner bidrar till fler jobb då företagen har råd att anställa fler. Detta är enligt min mening ett grundfalskt antagande eftersom låga löner ger en låg köpkraft och en begränsad efterfrågan på företagens varor och tjänster. Företagen har det antal anställda som svarar mot kundernas efterfrågan. I grunden är det alltså efterfrågan som bestämmer hur många som sysselsätts i den privata sektorn. Kunderna är privatpersoner, offentlig sektor, andra företag och kunder i utlandet i nämnd ordning. Vad händer då om reallönerna minskar? För det enskilda företaget minskar utgifterna och vinsterna ökar. Detta leder knappast till nyanställningar. Företagen anställer personal när det finns ett behov. Detta behov uppstår när fler kunder vill spendera pengar på företagets produkter. Behovet uppstår knappast för att ett företags ägare tjänar mer pengar. Med tanke på att den privata konsumtionen, som nästan helt utgörs av löntagarnas köpkraft, motsvarar 50 procent av BNP och 75 procent av BNP utgörs av inhemsk konsumtion och investeringar, offentliga och privata, så säger det sig självt att lönerna måste öka i takt med produktiviteten. Marknadens tillväxt inom landet betyder mer för antal arbetstillfällen än exporten. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv leder bromsad reallöneutveckling till att den ekonomiska aktiviteten avtar. Att angripa lönerna är därför samma sak som att angripa hela samhällsekonomin. Ni vill uppenbarligen ha låginkomsttagare anställda men miljonärer som kunder. Beträffande ert förslag om skilda lönenivåer för olika regioner så kan jag hänvisa till att vi gjorde precis tvärtom under rekordåren, de anställda i de lågproduktiva företagen ställde samma lönekrav som gällde i de högproduktiva. Det medförde att de moderna och livskraftiga industriföretagen överlevde och expanderade medan de lågproduktiva lades ner. Det finns ingen anledning att löntagarna lönemässigt ska subventionera svaga företag som konkurrerar mot effektivare med låga löner. Om ni inte har råd att betala marknadsmässiga löner så har vi andra inte råd att arbeta för er. För övrigt är det fler än en faktor som skapar inflation, varav ränteekonomin är den mest påtagliga penningförstöraren. Vinstinflationen är en annan och har skapats av de börsnoterade företagens ständiga krav på ökad profit som en konsekvens spekulationen med övervärderade ägarandelar på en helt improduktiv aktiemarknad. Dessutom har priserna stigit före lönerna under nästan hela nittonhundratalet. <NamnUPortr>Krister Engman</NamnUPortr>

Debatt: Låga löner ger en låg köpkraft