DEBATT: Landstinget dumpar ansvar och kostnader på kommunen

I NSD den 5 maj redogör tidningens politiske chefredaktör Olov Abrahamsson över utvecklingen i landstingets hälso- och sjukvård. Enligt de socialdemokratiska landstingsråden Kent Ögren och Britt Westerlund har vården förbättrats på väsentliga områden samtidigt som landstinget nu visar ett ekonomiskt överskott. Personer som är 80 år och äldre svarar för 40 procent av samhällets sjukvårdskonsumtion. Det är därför glädjande att landstinget beslutat bevara de så kallade OBS-platserna på vårdcentralerna i glesbygdskommunerna. Erfarenheterna visar generellt att det är glesbygdens åldringar som får sin vård på dessa OBS-platser. Alternativet hade varit att våra gamla slussats runt på sjukhusen med ineffektivitet och humanitära förluster som följd. Med dessa utgångspunkter kanske man kunde förvänta sig att man ur kommunalt perspektiv skulle vara nöjda med utvecklingen i landstinget. Emellertid har det i andra sektorer inom hälso- och sjukvården skett förändringar som inte varit lika glansfulla, och som kommit att drabba den kommunala omsorgen hårt. Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de människor som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Med denna bestämmelse har lagstiftaren velat markera att det är kommunen som har ansvaret när två huvudmän träter om vem som ska svara för insatsen. Det är därtill behandlande läkare som vid en utskrivning avgör när en vårdtagare är så kallat klinikfärdig eller att sjukvårdsbehovet är av så enkel karaktär att vården exempelvis kan ombesörjas av kommunens hemtjänst. Med ovanstående utgångspunkter är det självklart att samarbetet mellan kommuner och landsting inte är jämlikt. Ett område där landstinget uppenbart undandrar sig ansvar och dumpar över detta och medföljande kostnader på kommunerna är de ungdomspsykiatriska insatserna. Det förefaller som om landstinget varken har strategi, ambition eller uppbyggda resurser för att vårda de ungdomar som har de svåraste psykiatriska symptomen. Följden har blivit att kommunerna många gånger tvingats initiera behandlingsinsatser som uppenbarligen bör delas med sjukvårdshuvudmannen. Insatserna uppgår många gånger till mångmiljonbelopp per år och ärende. <No_style> </No_style>Ett annat exempel är vuxenpsykiatrin, även här brister landstinget i sitt ansvar och då paradoxalt nog för människor med de största behoven. Här behövs mera lokalt placerad personal med psykiatrisk vårdkompetens som tillsammans med kommunerna på ett effektivare sätt ger stöd i den enskildes hem. Även här drar kommunerna det tunga lasset, psykiatrins insatser är av mer sporadisk karaktär. För närvarande pågår runt om i landet projekt som syftar till utvidgat samarbete mellan kommuner, primärvård och landstingets psykiatrivård. Förhoppningsvis leder detta till att de psykiskt funktionshindrade fortsättningsvis får rätt vård och omsorg av rätt aktör i rätt tid. En av undertecknarna, som själv arbetar inom kommunens hemtjänst, har på senare år kunnat konstatera att distriktsvården genomgår en bantningskur. Är det månne en anpassning inför planerna att distriktssköterskorna ska övergå till kommunerna om något år? Med mindre kostym blir det ju mindre pengar att omfördela från landstinget till kommunerna vid övergången. Neddragningen av distriktsvården sker samtidigt som det allmänt pratas om ökad vård i hemmet också av de människor som har stort sjukvårdsbehov. Kommer kommunerna också i denna fråga att sitta med Svarte Petter? <NamnUPortr>Otto Larsson, s </NamnUPortr><NamnPortr>Kent Nilsson, c Sven Nordmark, v </NamnPortr><Presentation>ordförande och ledamöter i socialnämnden Överkalix</Presentation>

Debatt: Landstinget dumpar ansvar och kostnader på kommunen

Det förefaller som om landstinget varken har strategi, ambition eller uppbyggda resurser för att vårda de ungdomar som har de svåraste psykiatriska symptomen, skriver Otto Larsson, Kent Nilsson och Sven Nordmark.