Långsamt arbete mot en nordisk samekonvention
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu väntar nästa prövosten. Den senaste debatten, inte minst i NSDs spalter, utgår från ett förslag till en gemensam Nordisk samekonvention mellan Finland, Norge och Sverige.
Det är idag 20 år sedan arbetet på konventionen inleddes. Skynda långsamt gäller här som för andra samiska lagstiftningsfrågor.
Det är 17 år sedan FN-organet ILO beslutade om den konvention om ursprungsfolk som Sverige ännu inte tagit ställning till, eller, för att använda regeringens egen formulering i den i våras framlagda handlingsplanen för mänskliga rättigheter: ?Ett beslut i ILO-frågan kan inte hastas fram?.
Många är de remissinstanser och andra som målar upp ett slags skräckscenario med förlamande konsekvenser för utveckling och framtidstro om Sverige skulle tillträda dessa konventioner.
En typ av invändningar har framförts av de nordliga länsstyrelserna. De har valt att passa med hänvisning till den pågående remissbehandlingen (den remisstiden löper, som av en händelse, till efter höstens val) av förslag lämnade av Gränsdragningskommissionen respektive Jakt- och fiskerättsutredningen (om dessa utredningar se min artikel 28/1).
Denna inställning kan i sak kritiseras på den grunden att vare sig ILO-konventionen eller Nordisk samekonvention i sig skapar nya rättigheter. Det konventionerna förpliktar är att staten Sverige liksom Finland och Norge på folkrättslig grund och i särskild ordning skall säkerställa samiska rättigheter och då inte enbart till land och vatten.
Om detta hade länsstyrelserna kunnat uttala sig nu och inte vänta till efter valet. Blir det lättare då?!Starka invändningar har kommit från LRF.
Frågor om renskötselrätten var en stor sak på LRF:s nyligen hållna förbundsstämma i Piteå, grundat på en gemensam motion från länsförbunden i Norr- och Västerbotten.
Så här uttalar sig en länsförbundsordförande (VK 19/5) om samekonventionen: ?Det stora flertalet medborgare kan komma att vara mycket beroende av en liten, men mycket inflytelserik grupp bestående av något tusental renägare kopplade till ett mycket litet antal renskötselföretag?. Demagogin förskräcker.
Det är möjligt att jag är särskilt känslig efter att nyligen kommit hem från en studieresa i forna Jugoslavien, men tanken svindlar och avsaknaden av en slags försoningsprocess gör sig påmind.
Den i tiden, av LRF och Skogsägarföreningarna, parallellt presenterade policyn om samverkan mellan näringarna visar på att organisationerna balanserar på slak lina. Efterlyst ?lokal samverkan? mellan näringarna blir i den kontexten ett ihåligt skyddsnät.
Varför är det då så spänt? Det kan alltid hänvisas till ett historiskt förlopp och bristande ömsevis kunskap och respekt. Vi kan inte göra det som skett ogjort, men i vart fall dra lärdom. Detta också i en tid då FN:s Råd för mänskliga rättigheter nyligen beslutat om en deklaration om urfolk.
För tio år sedan bad dåvarande sameministern samerna om ursäkt för tidigare oförrätter. Och sen då?
Ja, ett antal utredningar har vi sett, men knappast mer. Denna passivitet och otydlighet ger spelrum för det beståendes försvarare att agera på det populistiska sätt vi nu ser. Därmed riskerar regeringen möjligheten att göra upp med Sveriges koloniala förflutna och lägga grunden till århundradets nationella samepolitiska reform. Vem bryr sig?!