Lantbruksreformen som blev ett fiasko
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Markerna hade då generation efter generation ägodelats mellan söner och döttrar. Många ägare hade annat levebröd och kunde inte heller leva på vad den starkt sönderdelade marken gav.
I det läget, under1960-talet, lösgjordes statliga medel. De användes dels för att köpa in mark som inte användes och som ägarna var beredda att sälja, dels för att fördela denna mark på större enheter och ägare som för en billig penning var beredda att utöka sitt markinnehav och driva jord- och skogsbruk som en familj kunde leva av och dels för att ge vissa bidrag till att bygga nya ladugårdar anpassade i storlek och funktion.
Så bildades de så kallade KR jordbruken. I många fall hade man på så sätt med statliga medel uppdelat de starkt ägosplittrade byarnas marker i några få enheter som ägarna kunde livnära sig på. Så långt var tanken god.
Men en svaghet hade reformen som vi nu skördar den bittra frukten av: med de stora enheter man skapade följde inga krav på långsiktig användning. Med stigande markpriser och allt fler kapitalstarka som var beredda att på ren spekulation och till priser på skog som inte går att förränta för den som ska leva på sin näring, månglas nu skogshemmen ut på ett skrämmande sätt.
Ett bra exempel är min egen hemby. I flera med allmänna medel skapade KR-gårdar föddes inte söner, bara döttrar. I två av dessa har nu rubbet, skog och jord, sålts eller håller på att säljas till flermiljonpriser. Två andra skogshemman där det inte fanns arvtagare som var beredda att ta över, har gått eller hotar att gå samma väg. I byn säger man nu lite bittert: Snart äger byborna inte sin egen skog!
Hos min frisör berättade häromdagen en äldre man från en by norr om Kalix att han just sålt sitt skogshemman, också det för miljoner. Och tillade han: Vi betalade ju nästan ingenting för den tillköpta skogen.
KR-reformen blev således i stort en flopp, en lekstuga för såna som har pengar att leka med. Vad tror ni dessa penningstarka köpare som bor på annat håll har för intresse för byarna, dess fortlevnad, byaföreningar som försöker hålla liv i landsbygden och till exempel viltvårdsområden som ger alla samma rätt att jaga och är en sammanhållande faktor i många byar? Kan lantbruksnämnden som sjösatte reformen känna sig nöjd med slutresultatet?