Mäktiga krafter tar oss in i klimatkrisen
µSvar till Marie S Arwidson, Elisabeth Nilsson, Owe Fredholm och Tomas From, NSD Debatt den 13 februari.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På NSDs debattsida den 13 februari kliver de fram i rampljuset, bossarna för Skogsindustrierna, Jernkontoret (stålindustrin), Plast- och Kemiföretagen samt SveMin (gruvbranschen).
Nu, efter att världens länder äntligen kommit överens på Balimötet om en väg framåt för att rädda klimatet, och vi kan skönja en möjlighet att Sverige tar en ledande roll, så försöker de dra i bromsen.
De säger "Vi måste undvika att hamna i en överbudspolitik om det nationella klimatmålet." Det betyder att de vill inte minska Sveriges klimatutsläpp med 40 procent till år 2020, utan lutar sig hellre mot en lägre ambition på 20 - 25 procent.
Det underlättar knappast en utfasning av fossilbränslena till 2050. De vill styra bort uppmärksamheten från vår överkonsumtion av fossilt kol och olja, genom argumentet att hellre hjälpa Indien och Kina att uppnå en mer "koldioxidsnål" produktion än att satsa på åtgärder i Sverige.
De ländernas invånare har bara en bråkdel av vår standard. En indier släpper ut bara motsvarande drygt ett ton koldioxid, och en kines ungefär 3 ton.
En genomsnittssvensk släpper ut 6 ton, men räknar vi in utsläppen från vår import blir det 12 ton. En bangladeshier släpper bara ut 0,2 ton koldioxid.
Om industribossarna lyckas påverka våra ledande politiker att minska vår insats för miljön, så innebär det inte att andra regeringar kommer att anstränga sig mer.
Om Sverige går före kan det vara en påtryckning eller en sporre för andra. Alltså leder deras linje på det hela taget till ökad risk för svåra klimatkonsekvenser.
Vi behöver industrin, men vi behöver inte dessa direktörer och den ägande klass som profiterar på människor och miljö.
Inom EU fanns ansatsen att genom REACH ta kontrollen över den uppsjö av kemiska produkter som pumpas ut i marknaden och miljön - men genom intensiv lobbying urholkade kemiindustrin detta regelverk.
Skogsstyrelsens ansats för att klara Sveriges åtagande enligt Rio-konventionen blev attackerad av skogsbolaget SCAs direktör.
Exemplen kan radas upp. Vi kan inte lita på dessa.
Industrierna behöver sättas under politisk och demokratisk kontroll för att de inte ska styra oss mot undergången.