DEBATT: Med facit i hand så känns det bättre med landshövdingen

Skåne och västra Götaland är vart och ett exempel på sammanslagningar som till en början var hårt kritiserade, men som i dag tycks ha vunnit acceptans på de flesta håll. Befolkningstäta jämfört med Norrlandslänen men till ytan helt inom rimlighetens gräns. Norrbotten som län upptar ju i dag cirka 25 procent av landets yta och får nog anses vara tillräckligt stort rent geografiskt. Att vi sedan skulle behöva vara betydligt fler är en helt annan fråga. Ur befolkningssynpunkt skulle man behöva slå ihop de fyra nordligaste länen för att ens komma i närheten av Skåne och västra Götaland, men vad slags konstruktion skulle det bli? En rimlig tanke, inte minst i sjukvårdssammanhang borde trots allt vara att man kan ta sig från en yttre gräns i regionen till länssjukhuset, med allmänna markbundna kommunikationsmedel på en och samma dag. I dagens Norrbotten är det precis möjligt. Man kan åka från busstationen i Karesuando 06.30 och vara i vid sjukhuset 16.15 samma dag. Vill man till södra länsgränsen så hinner man till Jävre vid E 4 17.43. Att hinna tillbaka samma dag går inte. En större region än så ter sig ohanterlig och saknar folklig legitimitet. Vi behöver ingen sammanslagning med Västerbotten eller övriga norrlandslän. Alla talar dessutom om hur bra det går att samarbeta i viktiga frågor. Var finns då motivet? Att lägga ner landstinget och bilda en region med ett direktvalt regionfullmäktige där befolkningen har direkt inflytande över sjukvård, regional utveckling, arbetsmarknadsfrågor, beskattning och mycket annat, är en önskvärd utveckling. Kort och gott ett ökat regionalt självstyre. I sjukvårdspartiet har vi ställt oss positiva till den utvecklingen, men negativa till de förslag till halvmesyrer som framförts inte minst från kommunförbundet i Norrbotten. Minst tre gånger har man försökt lansera förslag om indirekt valda så kallade samverkansorgan, där en organisation med kommuner och landsting skulle ha en gemensam direktion för att hantera allehanda regionala utvecklingsfrågor, kultur och utbildningsfrågor och en hel del annat. Förslagen har alltid inneburit beslutsorgan med egen socialdemokratisk majoritet, trots att den inte existerat i många kommuner och allra minst i landstinget. Förlagen har helt enkelt upplevts som ett dunkelt sätt att behålla makten, trots ett sviktande väljarstöd. Det senaste valet har visserligen inneburit en del socialdemokratiska framgångar, men inte i sån omfattning att det kan legitimera förslagen. Nu tar kommunförbund och landstingsledning ett nytt initiativ och ifrågasätter landshövdingens roll när det gäller att fördela EU miljarderna i övre Norrland. Ordförandeskapet borde tillhöra en politiker säger man och ska spegla länets valresultat. När man ställer det i ljuset av kommunförbundets och landstingsledningens tidigare agerande gällande samverkansorgan, så blir man omedelbart betänksam. Motiven tycks i varje givet ögonblick handla om att ta över makten. I dagens läge med en ansvarsutredning som snart lägger sitt förslag så finns det ingen anledning att skynda på detta område heller. Statlig tjänsteman eller inte, men med facit från turerna kring samverkansorganen så känns det än så länge bättre med landshövdingen. <NamnUPortr> Kenneth Backgård </NamnUPortr><Presentation> Norrbottens sjukvårdsparti</Presentation>

Debatt: Med facit i hand så känns det bättre med landshövdingen

Ansvarskommittens arbete fortgår. Landets framtida läns- eller regionindelning är en av de stora framtidsfrågorna. Att regionerna blir färre och större tycks alla vara överens om. Frågan är hur stora och hur många, skriver Kenneth Backgård.