DEBATT: Myndigheterna smiter från sitt ansvar

Att ha ett arbete att gå till eller att ha något meningsfullt att utföra, att få tillhöra en gemenskap där man saknas om man uteblir tillhör livets mest basala behov. Vi värderas ofta utifrån vilket arbete och vilken inkomst vi har. Dessutom är att ha ett arbete en dokumenterad framgångsfaktor för återhämtning från sjukdom. Arbetslösheten bland personer med psykiska funktionshinder är dubbelt så hög som bland andra handikappgrupper. Trots att flera utredningar pekat på svårigheterna för personer med psykiska funktionshinder att rehabiliteras till arbete, har inga genomgripande åtgärder vidtagits. Statens kostnader för förtidspensionering av personer med psykiska funktionshinder har i stället tredubblats sedan tidigt 1990-tal. 1990 åtog sig staten en framtida kostnad för unga som förtidspensionerades på fem miljarder kronor, år 2004 var samma siffra 16 miljarder kronor. Trots det går myndigheternas struktur och begränsningar fortfarande före kunskap och individuella behov. Om ansvaret för en insats inte är tydligt reglerat vill det gärna bli ingens ansvar. Enskilda slussas runt i ett komplicerat system som har organisationsgränserna och inte individen som utgångspunkt för sitt arbete. "Arbetsförmedlingen, försäkringskassan, socialtjänsten och hälso- och sjukvården har skapat gränser och revir som ställer stora krav på psykiskt sjukas förmåga, men ganska små krav på sig själva. Medan de ansvariga myndigheterna godtyckligt kan ändra regler och minska utbudet till dessa människor, skapas allt större maskor i nätet där enskilda trillar ur och hamnar i bidragsberoende, trots att de när en vilja att arbeta för sin försörjning. På så sätt gör man de system som ska bistå människor till att möjliggöra återhämtning till ett svårforscerat hinder". Så säger psykiatrisamordnaren Anders Milton. Att myndigheter stoppar huvudet i sanden är inte bara oförskämt och diskriminerande mot den enskilda individen, det medför också på sikt ohanterliga kostnader för allt sämre insatser. Vi måste våga satsa förebyggande, annars behandlar vi bara symtom och då är vi inne på ett evighetsarbete som inte hjälper människor till återhämtning. I stället för att enbart betala ut bidrag bör det åläggas ansvariga myndigheter att satsa medel offensivt till rehabiliteringsåtgärder som den enskilde behöver. Det bör också bli kostsamt för ansvariga myndigheter att inte fullfölja sitt uppdrag. Det behöver tillskapas en mängd olika arbetsplatser, skyddade platser som ett första steg på vägen till en ordinär anställning. Det kan inte längre få vara acceptabelt att människor som vill arbeta hålls utanför arbetsmarknaden för att samhällets stödsystem skapar ohanterliga regleringar och snäva ansvarsområden. <NamnUPortr>Inga-Britt Tallfjärd, Ingrid Lindmark, Inga-Lill Nygren, Niklas Hansson, Ulf Malmström, Helene Lindmark, Siiri Ylijääskö, Calle Morin, Carina Åström, Staffan Lundström, Marie Lundqvist och Gösta Åhl </NamnUPortr><Presentation>Personliga ombud i Norrbotten</Presentation>

Debatt: Myndigheterna smiter från sitt ansvar

Att myndigheter stoppar huvudet i sanden är inte bara oförskämt och diskriminerande mot den enskilda individen, det medför också på sikt ohanterliga kostnader för allt sämre insatser, skriver tolv personliga ombud.