DEBATT: Nyliberalismen löser inte den offentliga sektorns problem

Svar till Anders Mansten, NSD Debatt den 7 juni samt till Erik Lundström, NSD Debatt den 8 juni. Om folkpartiet inte vill genomdriva privatiseringar av sjukvården och inte vill införa privata sjukförsäkringar så infinner sig frågan om varför partiet har avskaffat den skyddslagstiftning som fanns som en garant för att sjukvården skulle vara tillgänglig för alla på lika villkor och för att entreprenörer inom vården inte skulle kunna ge företräde för privatförsäkrade patienter. Det finns redan privata vårdföretag i Sverige som betalas med skattemedel. Därför faller argumentet om att slopandet av stopplagen endast syftar till att möjliggöra köp av externa tjänster och inte är en väg mot priva-tiseringar av universitetssjukhusen och införandet av privatfinansierad sjukvård. Detta eftersom det var just detta stopplagen förbjöd. Attendo Care är ett av landets största privatägda vårdföretag med verksamheter inom Stockholms län. De finansieras av skattemedel. Samma år som bolaget gjorde en vinst på 198,5 miljoner kronor uppdagades flera fall av grav vanvård. På fem år har bolaget samlat ihop 47 anmälningar till socialstyrelsen. Folkpartiet har nu gjort det möjligt för sådana bolag att ta över hela sjukhus. Sjukvården inte är jämförbar med industrisektorn eftersom den aldrig kan drivas med kostnadseffektiviteten som mål utan att omvårdnaden blir lidande. Engelskan har två uttryck för effektivitet, efficiency och effectiveness. Det förra uttrycket beskriver hur man bedriver produktionen, medan det senare beskriver vad man gör. Skillnaden kan beskrivas med termerna bytesvärden eller bruksvärden. Om den borgerliga alliansen vore konsekvent skulle den i enlighet med sin neoklassiska ideologi kräva en privatisering av haven, luften och varenda tum jord för att bryta utanförskapet för dem som vill ta betalt för syret. Att bolagisera haven är en ide från den nyliberala institutionen Världsbanken. Men visst, låt Svenskt Näringsliv bygga egna sjukhus och låt försäkringsbolagen ordna finansieringen genom att erbjuda privata försäkringar för dem som vill betala, men lämna våra gemensamt finansierade sjukhus ifred, så får var och en välja själv. 1992 hade de Saf-anslutna industriföretagen utländska skulder motsvarande 404 miljarder kronor samtidigt som dessa företag sålde ut sitt innehav av svenska kronor i syfte att framtvinga en devalvering för att skydda sina marknadsandelar. Den enda möjliga köparen till ett så stort kapital var Riksbanken, som styrdes av den dåvarande borgerliga riksdagsmajoriteten. Enda sättet att säkra kapitaltillgångarna var att byta kronor mot Riksbankens reserv av d-mark och USA-dollar före devalveringen. Carl Bildts regering gjorde det möjligt samtidigt som man skaffade sig argument för massuppsägningar inom den offentliga sektorn med hänvisning till de statsfinansiella förlusterna man åsamkat samhället genom de då hemliga valutatransaktionerna och den 500-procentiga räntenivån som tjänade in miljarder till SEB. Genom detta falskspel förstatligade den borgerliga regeringen den privata storfinansens valutaförluster och genomdrev i samarbete med den socialdemokratiska kanslihushögern de så kallade krispaketen i syfte att minska den offentliga sektorns andel av ekonomin. Med tanke på att en kvarts miljon offentliganställda avskedades under 90-talet så är det inte märkligt att det uppstått bristsituationer. Men det är inte mer utan mindre nyliberalism som är lösningen på den offentliga sektorns problem. Till sist: Anders Manstens inlägg betraktar jag som det absoluta lågvattenmärket på den här debattsidan. Att använda sig av så grova och sjaskiga anspelningar som han gör i sitt avslut är lågt, mycket lågt. <NamnUPortr>Krister Engman</NamnUPortr>

Debatt: Nyliberalismen löser inte den offentliga sektorns problem