Ökad konsumtion - positivt för vem?
För en tid sedan besökte jag ett av företagarföreningen Luleå & Co:s frukostmöten. Fastighetsbolaget Norrportens marknadsområdeschef i Luleå, Leif Löfgren, var inbjuden att tala om företaget och dess planer för kvarteret Hunden.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Denna för mig präktiga summa beskrev han som "normal" med ökningspotential; genom fler butiker och utveckling av befintliga, samt "upplevelser" som lockar till konsumtion. I resonemanget likställdes ökad konsumtion med positiv utveckling. För mig är det inte alls positivt, varken förenligt med ett hållbart samhälle eller brukligt förstånd.
Härmed inte sagt att mänsklighetens väl och ve ligger på de privata intressenternas axlar, mer än vad det vilar på oss alla. Jag vill försvara Norrportens rätt till eget särintresse, men är inte säker på om det i dag är möjligt.
Ansvaret för att balansera privata intressen mot allmänna, är främst det offentliga styrets. Problemet uppstår dock när detta styres intressen synes löpa misstänkt parallellt med privata aktörers. Då blir det besvärligt att friställa det privata från samhällsansvar.
När politiken närmat sig näringslivet, betyder det då att näringslivet får ett större offentliga ansvar? Eller innebär det enbart att allmänna intressen får vika sig för kapitalstarka särintressen?
Mötets deltagare var till större delen företagare i centrala Luleå och informationen var formad efter deras intressen. För mig var det dock en relativt främmande och olustig konsumera-mera-upplevelse. Till föreläsarens budskap, att ökad konsumtion innebär positiv utveckling, vill jag gärna ställa följdfrågan positiv för vem? Men är inte säker på att jag vill höra svaret.
Att politik och näringsliv i dag står varandra nära, är inget nytt. Dock var det intressant att se hur öppet relationen demonstrerades på nämnda möte.
Löfgren och auditoriets främsta politiker, Luleås kommunalråd, delade en hjärtlig handskakning. Under föredraget uttrycktes sedan vikten av politiker som bejakar utvecklingen och en eloge utdelades till Karl Petersen.
Jag hoppas Luleås politiker vet att de egentligen kan och har mandat att utöva mer självständigt inflytande på utvecklingen än i dag. För har man inte vilja eller förmåga att styra, bör man vara medveten om att någon annan gör det.
Planerna för kvarteret Hunden framställde Löfgren som ett sätt att bättre kunna erbjuda den typ av lokaler hyresgäster efterfrågar, att ta ansvar för centrumförnyelse och försköning av handelsområden.
Bygget av Kulturens hus anfördes som en direkt förutsättning för projektet. Norrporten vill skapa en attraktiv plats mellan Storgatan (kommersen) och Kulturens hus (kulturen) i det bästa läget i stan.
Och visst, läget är bra. Just därför är det viktigt att det som finns där är genomtänkt och tillgodoser olika behov hos Luleås befolkning, inte främst hos tillresta konferensdeltagare. Således bör inte affärsstråk, hotell och lyxbostäder vara prioritet ett i utvecklingen av stadens mest centrala kvarter.
I Stockholm protesteras det mot galleriabyggen och i USA pågår en neråtgående trend för köpcentrumkulturen. Vi börjar vara trötta på den anonyma galleriakonsumtionen där vi som får, efter noggranna beräkningar, slussas fram för att tvingas passera så många butiker som möjligt. Dock inte i Luleå.
Förändring och utveckling är begrepp som i dag överanvänds tämligen ensidigt som symboler för en möjlig väg till framtiden. Den som innebär mer, större - och simplare, mer enkelriktat.
Kanske bär vi en längtan efter likformighet och lättbegriplig ordning, i en strävan att förstå vår omvärld. Jag vill bara inte tro att den är så stark.
Egentligen, om vi tänker efter. I stället hoppas jag att det i människan finns en större längtan, efter verklig livskvalitet, ett samhälle i större harmoni med naturen och tid för eftertanke.