NSD Debatt den 22 maj.
I ett svar till min partibroder Erik Lundström med rubriken "Ovederhäftigheter om den svenska sjukvården" går Krister Engman till hårt angrepp. Artikeln är fint, i samma nummer, sammanfogad med min egen replik till Olov Abrahamsson med rubriken "De barmhärtiga samariterna och de falska profeterna".
Krister Engman är en för mig tidigare okänd falsk profet, men hans budskap förfärligt likt övrigas.
Engman påstår att "Sverige tillsammans med övriga nordiska länder uppvisar de överlägset bästa resultaten i att tillhandahålla avancerad sjukvård, kostnadsfritt för den enskilde, till alla samhällsmedborgare".
Dessvärre ljuger han. Påståendet försöker han underbygga med hjälp av en rapport från FN-organet UNDP som rankat Sverige tillsammans med övriga Skandinavien högt i fråga om välfärd baserat på parametrar som BNP-fördelning, medellivslängd och tillgång till utbildning. Det är säkert helt korrekt.
Vidare påpekar han att Sverige (tillsammans med Japan för övrigt) leder världsrankningen vad gäller en sjukvårdskvalitetsparameter, nämligen spädbarnsdödlighet
i samband med förlossning.
Det är alldeles korrekt och anses framför allt bero på att vår mödravård är bäst organiserad i världen.
Särskilt ondgör sig Engman över jämförelsen med Colombia, ett land som enligt honom präglas av "dödsskvadroner och korruption" och har sju gånger högre spädbarnsdödlighet än vårt land.
Se där en grundkurs i hur falska profeter arbetar.
Man blandar ihop diverse parametrar som inte har med sjukvård att göra, väljer sedan ut den enskilt bästa sjukvårds-parametern, och vips har man fog för påståendet: Sverige bäst i världen!
Engman har kanske inte läst de WHO-rapporter angående sjukvårdskvalitet som regelbundet det senaste decenniet rankat de latinska länderna
i Europa högst därför att de kombinerar hög kvalitet med god tillgänglighet och låga patientkostnader med Sverige halkande allt längre ned på listan, för övrigt sämst av de skandinaviska länderna.
Engman läste kanske inte, eller kanske har han glömt, hur svenska medier i början
av 2000-talet gjorde sig roliga över att Sverige och Colombia då låg jämsides med varandra på listan.
Engman kanske inte vet, eller vill inte veta, att det som framför allt är Sveriges sänke är den låga tillgängligheten.
Sverige erbjuder fortfarande god sjukvård, men det är för få som får vård, och det tar för lång tid innan den levereras.
Att det märkliga landet Colombia hävdar sig så väl beror för övrigt på att andra än staten tar ansvar för sjukvården, Farc-gerillan och Medellinknarkkartellen (tills den förintades) exempelvis.
Det är alltså mycket som de falska profeterna inte låtsas känna till.
Men det allvarligaste är ändå hur de vägrar delta i den diskussion som alla sjukvårdsanställda och alla de som väntat för länge, eller inte ens fått den sjukvård de trodde de hade rätt till, går och väntar på: Vilka är felen och vad ska vi göra åt dem?