Som av en händelse har ett antal lokala debattörer från socialdemokraterna och vänsterpartiet samtidigt försökt göra politiska poäng på banverkets nya förslag till satsningar i norra Sverige 2008-2015.
Härvid har bland annat Norrbotniabanan deletapp 1 (Skellefteå-Piteå) senarelagts i denna plan på grund av att entrepenadindex ökat med 17 procent jämfört med motsvarande planeringsuppräkning (1 procent).
Det debattörerna verkar ha glömt bort är alla övriga satsningar i norra Sverige som finns inplanerade: ny sträckning av Malmbanan i Kiruna, anslutningsspår från Malmbanan till Aitikgruvan, upprustning och elektrifiering Boden-Morjärv-Kalix samt nytt enkelspår till Haparanda, fortsättning av Botniabanan till Umeå, kapacitetsförbättringar på norra Stambanan och Inlandsbanan, nya stationer/terminaler i Notviken, Luleå och Umeå.
Alla dessa projekt synes även vara viktiga projekt och förutsättningar för framtida utbyggnader av järnvägsnätet.
Till riksdagen har heller inga motioner lagts sedan i oktober 2006. Till och med miljöpartiet, som tvingade socialdemokraterna att skriva in Norrbotniabanan som ett samarbetsprojekt 2002, vill att satsningar prioriteras till storstadsområdena, Götalandsbanan och Norrbotniabanan inom en utökad ram.
Ett annat visionärt inslag i norr är snabbtågsförbindelsen Atlantbanan (Stockholm-Östersund-Trondheim) lanserat av centerns jämtlandsbänk. Det finns ännu fler häftiga visioner om järnväg i hela landet.
Vänsterpartiet i Pajala har ju dessutom kryddat visionerna i april med ett förslag om 200 kilometer järnväg mellan Svappavaara och Rovaniemi.
Även om vi dessutom samlade alla tänkbara byggföretag för byggande av 80 kilometer järnväg mellan Skellefteå och Piteå under de kommande sju åren fick nog andra byggprojekt i våra heta regioner ställas åt sidan. Det byggs inte ens nya bostäder i Gällivare på samma tid.
Därför är det väl magstarkt att angripa alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet för att inte sätta igång detta gökungeliknande projekt redan nu. En fortsatt diskussion om en utveckling av Norrbotniabanan bör i fortsättningen ske tillsammans med övriga järnvägsprojekt.
Vad ska i så fall tas bort från listan ovan?
Pekka Hyötylä behöver knappast vara orolig för utvecklingen av nya Haparandabanan som är en viktig uppbyggnad i norr, även om bland annat Ikea tvingats överge många av sina järnvägslösningar i Sverige.
Torbjörn Lidberg är säkert väl informerad om att Green Cargos alltmer åldrande vagnpark kan kräva nyinvesteringar i upp till 1 000 godsvagnar om vi ska få någon godstrafik alls. Lok och förare är tyvärr också en trång sektor för Sveriges järnvägsambitioner. Paradoxalt nog är även kapacitetshöjningar i Hallsberg borttagna ur Banverkets plan.
Berne Sehlberg och Stig Eriksson bör väl också gräva där de står. Malmbanans behov finns ju med. Inlandsbanan östra gren (Arvidsjaur-Jörn) har ju länge funnits som utbyggnadsbehov för att stärka skogsnäringen i södra Lappland.
Varför hör vi ingenting om detta från styrelseledamoten Stig Eriksson? Vi får väl vara tacksamma om Eriksson och Sehlberg visar sig när 100 års-jubileumståget kommer till Gällivare den 19 juni.
Kom igen när det finns ett mer sammanvägt förslag för norra Sverige från socialdemokratiskt håll. Självklart gör varje kommun sina uppvaktningar hos regeringen om järnvägar, vägar och flygplatser för att kunna bygga sina samhällen för framtiden.
Men våra riksdagsmän från norra Sverige måste kunna representera även norra Lapplands behov av god infrastruktur och inte enbart för södra och östra Norrbotten. Både de kortsiktiga och de långsiktiga infrastruktursatsningarna måste ges ett trovärdigt sammanhang.