Ovederhäftigheter om den svenska sjukvården

Övriga2007-05-22 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Svar till Erik Lundström, NSD Debatt den 10 maj.



Erik Lundströms debatt-inlägg är både självmotsägande och ovederhäftigt när han å ena sidan beskriver svensk sjukvård som katastrofalt usel och jämförbar med vården i u-landet Colombia som präglats av militärdiktaturer, dödsskvadroner och korruption, å andra sidan kräver ett erkännande av sitt partis insatser för den svenska välfärdsmodellen.

Hur kan den folkpartistiske landstingspolitikern först avfärda svensk sjukvård som u-landsmässig och sedan kräva ett erkännande av den offentliga sjukvård som Sverige har?



Kan det bero på att de nordiska länderna, inklusive Sverige, har en skattefinansierad sjukvård som uppvisar de överlägset bästa resultaten
i att tillhandahålla avancerad sjukvård, kostnadsfritt för den enskilde, till alla samhällsmedborgare.

Human Development Report 2006 från FN organet UNDP placerar Sverige som det femte bästa landet i världen mot bakgrund av allmän tillgång till sjukvård, utbildning och fördelning av BNP samt förväntad medellivslängd.



Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island har sedan mätningarna inleddes alla placerat sig bland de främsta vad avser dessa kriterier på välfärd.

Det är bara att jämföra statistiken över dödsfallen bland nyfödda för att få en uppfattning om sjukvårdens förmåga att erbjuda kvalificerad sjukvård till hela befolkningen.



Enligt WHO, World Health Statistics 2005, så dog två barn per tusen födda i Sverige jämfört med fem för USA med sin privata sjukvård. Intressantare ändå är att jämföra Sveriges sjukvårdstatistik med Colombias, det land som Erik Lundström menar är mest jämförbart med vårt land, där 14 av 1 000 spädbarn omkommer.

Det är något som inte stämmer här.

Vill Lundström förklara vilken WHO-rapport han stöder sig på och vem som har författat den?



Jag kan rekommendera den tioåriga studien av välfärds-utvecklingen inom EU av Joachim Vogel, professor
i sociologi vid Umeå universitet, Stefan Svallfors, professor i sociologi vid Umeå universitet, Töres Theorell, professor och föreståndare för Institutet för psykosocial medicin vid Karolinska institutet samt Heinz-Herbert Noll, fil doktor vid Zuma i Mannheim, som entydigt slår fast att den nordiska och svenska välfärdsmodellen är helt överlägsen vad det gäller att tillhandahålla välfärdstjänster till alla.



Vad sedan gäller samspelet mellan den offentliga och den privata sektorn, där Lundström menar att det är den privata som finansierat den offentliga, så anser jag att det bör utvecklas för att påvisa symbiosen mellan sektorerna.

Den offentliga sektorns verksamheter, som är förutsättning för den privata, har finansierats av medborgarnas skatteinbetalningar. De flesta skattebetalare är vanliga löntagare, vars största förmögenhet är delägandet i den offentliga sektorn.

Syftet med privatiseringarna av statsföretagen är uppenbarligen att monopolisera vinsterna för kapitalägarnas räkning och i denna process är inte heller sjukvården fredad.

På vilket sätt förbättras vården om anslagen också ska finansiera vinsterna i privata vårdföretag?



Enda motivet för högerregeringen att avskaffa stopplagen är att det gör det möjligt för borgerligt styrda landsting att sälja ut den mest kunskapsintensiva och högt specialiserade sjukvården på landets universitetssjukhus till privata vårdföretag.

Stopplagen föreskrev att alla landsting är skyldiga att driva minst ett sjukhus i offentlig regi och att universitetssjukhusen inte fick privatiseras samt ett förbud mot privata sjukvårdsförsäkringar. Ökar rättvisan om köpstarka individer tillåts att köpa sig före i kön?



Att staten har finansierat universitetssjukhusen med allmänna medel till förmån för hela befolkningen tycks inte bekymra Lundströms partikamrater i regeringen.



Krister Engman