»Det har blivit allt vanligare att de som talar varmt om biståndet är de vars jobb är beroende av biståndspolitiken.«
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Göran Holmqvist från SIDA skriver i en artikel att det svenska biståndet tvärtemot den rådande uppfattningen inte leder till stagnation i mottagarländerna.
Författaren framför att antalet lågt utvecklade länder har halverats sedan 1990. Men håller verkligen resonemanget?
Holmqvist har förvisso en poäng i att allmänheten underskattar den ekonomiska utveckling som har skett i världen. Författaren Johan Norberg skrev nyligen i en underlagsrapport till Globaliseringsrådet hur världsekonomin närmast fördubblats mellan 1975 och 2005 samt hur världsfattigdomen mer än halverats mellan 1980 och 2004.
Världen utvecklas. Men utvecklingen sker inte i första hand i länder som mottar bistånd, snarare tvärtom. Vi måste påminnas om att alla länder som i dag har hög levnadsstandard en gång har varit mycket fattiga.
Sverige var själv ett mycket fattigt samhälle innan äganderätt och fri företagande infördes under slutet på 1800-talet. Även europeiska länder såsom Spanien och Irland hade mycket ofria och outvecklade ekonomi långt in på andra halvan av 1900-talet.
Länderna i sydostasien var efter kolonialismens slut jämförbart fattiga som Afrika. Men många länder i sydostasien har framgångsrikt infört moderna ekonomiska system och uppnått västerländsk levnadsstandard.
I dag ser vi en fenomenal välståndsutveckling i forna socialistiska ekonomier som övergått till marknadsekonomi, såsom våra grannar i östeuropa, Kina, Indien och Vietnam. De länder som framgångsrikt har uppnått välstånd har gjort så genom att satsa på konstruktiva reformer, inte genom att bli beroende av bistånd.
Den del av världen där utvecklingen har skett långsammast är i första hand Afrika söder om Saharabältet och i andra hand protektionistiska stater i sydamerika. Dessa delar av världen är också de som har haft störst beroende av bistånd.
De enorma summor som västländerna genom åren har pumpat in i form av bistånd tycks närmast ha haft en negativ påverkan. En omfattande biståndsberoende har växt fram som göder korruption, byråkrati och statlig planering.
Det är anmärkningsvärt att Holmqvist lyfter fram Tanzania som ett positivt exempel. Detta land har sedan kolonialtidens slut haft mycket goda förutsättningar för utveckling, men svensk biståndspolitik har uppmuntrat till misslyckade experiment med såkallat "afrikansk socialism".
En dålig ekonomisk politik har skapat stagnation och därmed motverkat fattigdomsbekämpning.
Det har blivit allt vanligare att de som talar varmt om biståndet är de vars jobb är beroende av biståndspolitiken. I sin nyligen publicerade bok "Det svenska biståndsberoendet" argumenterar författaren Pär Krause för hur 10 000 konsulter och byråkrater i Sverige lever på biståndsindustrin.
Organisationer som är beroende av biståndet spenderar 180 miljoner kronor för att marknadsföra den egna verksamheten.
SIDA är i detta sammanhang en intresseorganisation som tjänar på en omfattande biståndspolitik.
Det vore konstruktivt om organisationen vore bara talade varmt om biståndet utan även talade om problem såsom biståndsberoende och korruption.