Jordbruksminister Eskil Erlandsson gjorde den 4 april ett försök att här i tidningen försvara regeringens beslut om småviltsjakt i fjällen. Det var inget särskilt lyckat försök.
Slutsatsen av hans artikel var, att regeringen har tagit parti för turistföretagarna och väljer därmed att betrakta fjälljakten som en tjänst.
Vi delar naturligtvis hans uppfattning om att det behövs många nya arbetstillfällen i inlandet och att det är just inom turismen som det finns stora möjligheter.
Men, vi kan inte låta detta ske på bekostnad av den känsliga naturen i fjällen. Det får inte heller ske på bekostnad av lokalbefolkningen.
Erlandsson förklarar inte hur vi i Sverige själva i fortsättningen ska kunna bestämma över jakten, när han i nästa mening hotar med sanktioner från EG-domstolen för diskriminering.
Hur är det då möjligt att åtminstone EU-länderna Finland, Danmark och Italien har särskilda regler för vilka som får jaga i dessa länder utan att domstolen ingriper?
Hur ska Erlandsson och regeringen fortfarande kunna ge företräde till jakt till lokala jägare och de boende i fjällnära områden, när han har öppnat dörren åt alla? Hur går det ihop med risken för diskriminering?
Logiken i regeringens beslut haltar betänkligt. Åtminstone har vi svårt att förstå den.
Regeringen verkar inte vilja ta ansvar för sitt beslut, i likhet med andra obekväma beslut som man helst inte vill bli påmind om.
Erlandsson hänvisar till Jordbruksverket och länsstyrelserna i de tre nordligaste länen som har utformat beslutet. Det är också jordbruksverket som nu ska hitta på hur lokalbefolkningen kan gynnas före övriga EU-medborgare.
Vi kan förstå att för regerings- och riksdagsledamöter från landets södra delar är fjälljakt en icke-fråga. För statsministern är det en konstig fråga, som han svarade på frågestunden i riksdagen före påskhelgen.
Vi har en glest befolkad del av landet där det alltid verkar vara för trångt, sade han. Det avgörande för hans del var att det inte ser trevligt ut, när man vid jakt försöker kontrollera vilka som har pass och vilka som inte har det.
De borgerliga riksdagsledamöterna från fjällänen vet vad detta handlar om. Men, de har valt att tiga. Ingen av dem har sagt ett knyst, trots många och yviga löften före valet.
Vi kan bara konstatera att regeringen inte ens försökte att ta kampen för den svenska fjällvärlden och för de svenska jägarna. Nu vill man två sina händer och vältra över ansvaret till statliga myndigheter.
Det är fegt. Har man fattat ett beslut måste man kunna motivera det och stå bakom det. Allt annat är ynkedom.