DEBATT: Så ska regeringen bryta utanförskapet

Svar till Alexander Gabelic, NSD Debatt den 15 december. I sin artikel befarar ordföranden i svenska FN-förbundet Alexander Gabelic att integrationsdebatten har tystnat efter alliansregeringens tillträde. Därför efterlyser han att regeringen ska förklara avsikterna med den rivstart man gjort "genom att lägga ner Integrationsverket och den integrationspolitiska kommitten, samordna de olika diskrimineringslagarna, öka DO:s resurser och slå ihop myndigheterna på området". Jag förklarar gärna den förändring av integrationspolitiken som vi nu genomför. Integrationspolitiken såsom riksdagen beslutade om 1997 hade höga ambitioner. Invandringspolitiken skulle ersättas av integrationspolitik. Statliga insatser skulle baseras på människors individuella behov, inte på deras bakgrund. Diskrimineringen skulle bekämpas kraftfullt. Nyanlända invandrare skulle få en bättre introduktion vid ankomsten till Sverige. Allt detta var och är goda ambitioner. Den socialdemokratiska regeringen har haft åtta år på sig att visa resultat. Hur har det då gått? Det råder ingen brist på underlag. Den tidigare regeringens integrationspolitik tillhör de mest utredda statliga verksamheterna. Då jag tillträdde som integrationsminister tog jag över en rad utredningsbetänkanden, utvärderingar, statistikrapporter och forskningsuppsatser om integrationspolitiken. Kontentan av åtta års arbete och tusentals sidor utredning kan sammanfattas i några meningar. Den förra regeringen har suttit vid ett dukat festbord. Konjunkturen har varit god. År efter år har stora summor pumpats in i säråtgärder för invandrargruppen, inte minst inom arbetsmarknadspolitiken. Resultaten har varit blygsamma. Efter åtta år saknar de flesta myndigheter fortfarande ett tydligt ansvar för genomförandet av integrationspolitiken. Problemen i introduktionsprogrammen och undervisningen i svenska för nyanlända är väsentligen desamma som i slutet av 1990-talet. De ekonomiska och sociala klyftorna, om man ser till arbetslöshet, utbildningsresultat, valdeltagande och hälsa, har ökat. Utanförskapet har spridit sig och är inte längre bara ett storstadsproblem. Alliansregeringens slutsatser kan sammanfattas i två meningar: För närvarande är integrationspolitiken inte i behov av ytterligare utredningar. Vad vi behöver är konkreta insatser som förändrar livet för de människor som lever i utanförskap. Dessa insatser handlar inte om säråtgärder för invandrare. Vad vi behöver är en näringspolitik som gör det attraktivt för alla att starta och bedriva företag som skapar nya arbetstillfällen. Vi behöver inte fler arbetsmarknadsåtgärder för utlandsfödda. Vad vi behöver är en politik som gör det attraktivt för företag att anställa arbetslösa och intressant för arbetslösa att ta ett jobb. Vi behöver en skola som kan ge arbetsro och kunskaper för alla elever - också för dem som inte får så mycket stöd hemifrån och för dem som har det svårt med det svenska språket. Vi behöver ett rättsväsende som ger trygghet också för de som bor i otrygga områden. Vi behöver ett introduktionssystem för nyanlända som stödjer snabb språkinlärning och ger tillgång till arbetsmarknaden. Vi behöver en diskrimineringslagstiftning och ett ombudsmannaväsen som är effektiv och överskådlig. Allt detta tillsammans skapar integration och bryter utanförskap. Allt detta har regeringen påbörjat. Allt detta tillsammans kan förvisso kallas för en rivstart för integrationspolitiken. Men inget annat än en rivstart duger när det gått åtta år sedan startskottet. <NamnUPortr>Nyamko Sabuni </NamnUPortr><Presentation>Integrationsminister, fp</Presentation>

Debatt: Så ska regeringen bryta utanförskapet