Sanningen framträder när dimman skingrats
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
NSD Debatt den 7 mars.
När Kent Ögren för andra gången anklagar mig och folkpartiet för lögn blir det ännu mer uppenbart att upprördheten knappast är Ögrens utan hans tjänstemäns.
Den påstådda lögnen handlar om att det inte alls är en konflikt mellan två av landstingets chefer som är orsaken till att en ny landstingsdivision bildats. Det återstår då för organisationen att presentera den egentliga orsaken.
Att brottet dessutom framför allt består i att de två tjänstemännen namngivits borde få ännu fler att inse vad saken handlar om: rädslan för en öppen diskussion kring vem som egentligen har makten i landstinget. Det är inte Kent Ögren.
Att sanningen är känd för många,
till exempel många av de hundratals chefer jag påstås vilja avskeda, eller mina informationskällor bland gruppledarna i oppositionen, innebär att man spelar ett högt spel.
Få se vilken sanning som återstår sedan dimman skingrats.
Den avslutande delen av Ögrens replik försöker med hjälp av hänvisningar till mina tidigare debattartiklar måla upp bilden av mig som psykiskt sjuk massmördare. Debattekniken kallas "guilt by association" och är här skickligt använd av någon långt drivnare i den konsten än Kent Ögren.
Metoden följer samma mönster som ledde till att jag för två år sedan avskedades som läkare i landstinget. Det handlar nu som då om att förstöra trovärdigheten hos den kritik jag framför mot organisatoriska missförhållanden inom länets sjukvård.
Att tekniken nu lika frimodigt används mot mig i rollen som folkvald politiker väcker däremot den faktiskt helt nya frågan: Vilka metoder är tillåtna för landstingstjänstemän som känner sig sårade över att oppositionspolitiker offentligt påpekar att de missköter sina jobb?
Vem eller vilka blir nästa offer?
Jag misstänker att dessa frågor är så obehagliga att de kommer förbli hängande i luften.
Tills dimman har skingrats.