Ylva Mjärdell skriver i NSD den 11 oktober helt riktigt att FN antagit ett dokument som talar om den kollektiva rätten och skyldigheten att skydda andra människor.
Men det kan vara på sin plats att påpeka att USA:s president inför det andra Irak-kriget gjorde klart att man skulle komma att invadera Irak oavsett om man fick FN:s stöd för aktionen eller inte.
Det är ställt utom allt tvivel att USA måste slå tillbaka efter 11 september-attentaten. Diktatorn Saddam Hussein förtjänade att störtas och ställas till svars för sina övergrepp mot det egna folket och grannländerna, man frågar sig dock vilka skäl stormakternas vilja att störta honom egentligen baserades på.
Inga massförstörelsevapen har ju till dags dato hittats i Irak och frågan är om någon ens letar efter sådana längre. Det har inte heller producerats några påtagliga bevis för den irakiska regimens inblandning i terrordåden 11 september 2001.
Tvärtom har man ju från både amerikanskt och brittiskt håll medgivit att man gick i krig utifrån beslut baserade på felaktiga underrättelser. Självfallet har sedan Al Qaida utnyttjat kaoset i Irak, där befriarna ses som ockupanter, för sina egna syften - att förödmjuka västvärlden.
Naturligtvis är det rätt att visa godhet och hjälpa sina medmänniskor men det blir nog allt svårare att visa denna offervilja i takt med att söner och döttrar, bröder och systrar och män och hustrur stupar och lemästas i ett till synes ändlöst krig som man inte ser någon egentlig mening med.
Så har det blivit i USA och Storbritannien där man i USA ser en allt starkare fredsrörelse bland den egna befolkningen och där den tidigare befälhavaren i Irak, Ricardo Sanchez, kraftigt kritiserar landets politiska ledning för den "mardröm utan slut" som landet befinner sig i och i Storbritannien hur Mike Jackson, landets tidigare armechef, kritiserar kriget och där regeringen i allt snabbare takt drar tillbaka sina soldater från Irak.
På liknande sätt skulle det nog bli även i vårt land om vi ställdes inför samma realitet.
Beträffande hur redo Sveriges försvarsmakt är att deltaga i krig på främmande mark och ta de risker som är förknippade därmed, torde det räcka att hänvisa till uttalandena från officerare i Nordic battlegroup som publiceras i en artikel på sidan 10 i NSD den 11 oktober.
De senaste veckornas debatt i denna fråga har varit upplivande och nyttig. Det är tydligt att Sveriges framtida försvar engagerar allt fler och detta är bra jämfört med de senaste årens massiva tystnad i frågan.
Det är dock olyckligt att man allt som oftast ställer försvar av det egna territoriet mot deltagande i internationella insatser.
Vi har genom decennierna lyckats med båda sakerna och så är fortfarande fallet i vårt östra grannland.
Varför ska internationella insatser ställas emot en bättre förmåga till försvar av det egna landet när de två verksamheterna kompletterar varandra?
Detta har man insett i Finland och frågan är varför inte vår politiska ledning vill se samma sanning.