i Sverige på gällande rätt ska den enskilde markägaren bära det ekonomiska ansvaret för samhällets vilja att erbjuda biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer och tillgodose behov av områden för friluftsliv genom naturreservat.
Det är följden av miljölagstiftningen från 1998, även om lagrådet påpekade att lagstiftningen borde innehålla regler som ger staten skyldighet att ersätta markägarna i enlighet med Sverige internationella åtaganden och ordalydelsen i 2 kapitlet 18 regeringsformen.
Regeringen ansåg att det inte fanns anledning införa några ersättningsregler. Skälet som uppgavs var att ersättningsskyldighet för staten inte var förenligt med svensk rättstradition och att 2 kapitlet 18 paragrafen regeringsformen inte skulle tolkas bokstavligt i förhållande till Sveriges internationella åtaganden.
LRF:s och Skogsägarna hade möjligheter att försvara äganderätten som ägarrepresentanter i remissförfarandet. Det gjorde man inte och det har man inte heller gjort i den senare jakt- och fiskeutredningen.
De internationella åtagandena som lagrådet syftade på var egendomsskyddet enligt Europa-konventionen om mänskliga rättigheter. Konventionen hade antagits som lag 1995 genom SFS 1994:1219.
Samtidigt blev det förbjudet genom 2 kapitlet 23 paragrafen regeringsformen att stifta lagar som bröt mot Sveriges åtaganden enligt konventionen. Statens ersättningsskyldigheten för egendomsintrång borde alltså ha intagits i miljöbalken.
Är det möjligt att domstolarna trots detta dömer staten att ersätta markägarna med stöd av konventionsvillkoret? Helt klart är det inte, även om det naturligtvis borde vara så.
När våra högsta domare uttalar sig som medlemmar i lagrådet är det nämligen helt andra förutsättningar än när de dömer. Bland annat får domstolen enbart lämna företräde åt konventionsregeln enbart om miljöbalken uppenbart strider mot regeln i konventionen.
För en tid sedan meddelade EG-domstolen i tvist mellan Unibet och svenska staten om rätt till spel ett förhandsbesked.
I målet medgav högsta domstolen, vilket framgår av punkten tre i domen, att uppenbarhetsvillkoret inte gäller vid lagkonflikter mellan EG-rätt och svensk rätt. Erkännandet är något helt nytt och har inte förekommit tidigare, såvitt jag vet.
Frågan är om uppenbarhetsrekvisitet också saknar verkan vid bedömningen av vad Sverige åtagit sig på Europa-konventionens grund? Så är det naturligtvis om ersättningsfrågan vid egendomsintrång behandlas av Europa-domstolen men vad gäller
i svensk domstol innan dess?
Enligt EG-domstolen har den enskilde svensken ingen rätt till domstolstillträde för en direkt prövning av om en lagregel kränker en författningsregel.
Det är enligt EG-domstolen tillräckligt att han i samband med ett ersättningsanspråk får prövat om en sådan kränkning förekommit. EG-domstolens bedömning förutsatte dock att uppenbarhetsrekvisitet inte gällde.
Är svenskens rätt till ett effektivt domstolsskydd uppfylld om uppenbarhetsrekvisitet är tillämpligt? Det vet man inte även om kravet på att domstolsskyddet ska vara effektivt kommer från artikel 6.1 och artikel 13 i europakonventionen, det vill säga samma konvention som föreskriver att staten ska ersätta markägare vid egendomsintrång.