Kenneth Jonsgården kritiserar alliansens beslut om att avskaffa fastighetsskatten och hävdar att det skulle gynna dem som redan har det bra och att det skulle innebära att priserna höjs ytterligare och därmed utestänga breda folkgrupper från ett eget värdigt boende.
Ett mynt har emellertid två sidor.
Det är ingen tvekan om att fastighetsskattens nuvarande konstruktion drabbar småhusägare med låga eller normala inkomster hårdare än höginkomsttagare.
En ort eller ett område kan plötsligt bli populärt, vilket driver upp priser och därmed taxeringsvärden.
De som bott på orten sedan länge tvingas på så sätt betala högre fastighetsskatt, men med samma inkomst som tidigare.
Detta kan exempelvis bli utvecklingen i Haparanda när Ikea-etableringen nu bidrar till inflyttning.
Även om en slopad fastighetsskatt inte gör det lättare för familjer att köpa hus så försvårar det inte heller.
Det är den totala kostnaden för boendet som styr om man har råd att köpa ett hus eller inte.
Avskaffad fastighetsskatt ger möjligen ett högre inköpspris, men den totala månadskostnaden för de som tar bostadslån blir densamma.
För de familjer som redan bor i hus blir det dock avsevärt lättare att behålla bostaden.
Fastighetsskatten är en skatt som inte är accepterad av svenska folket och som urholkar skattemoralen.
Alliansens löfte om att en gång för alla slopa denna beskattning borde välkomnas och debatten i stället fokusera på hur detta kan ske på ett ansvarsfullt sätt.
Joacim Olssons och Elisabeth Östermans argument har man hört till leda från Villaägarförbundet i kampanjen mot fastighetsskatten.
Jag lyssnar heller till OECD:s ekonomiska experter som anser att det är fel att ta bort fastighetsskatten och att om så sker gynnar detta bara de besuttna i samhället.