i landet uppger att ett människorättsperspektiv kan vara en belastning för verksamheten. Det visade sig när Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige uppdrog åt Sifo att undersöka hur kommuner, landsting samt hundra statliga myndigheter ser på mänskliga rättigheter.
Av de sex kommuner i Norrbottens län som svarat har bara en kommun någon person utsedd med ansvar att driva frågor om mänskliga rättigheter.
Likaså har endast en kommun avsatt resurser för kompetensutveckling inom området.
Nu måste kommunerna bli bättre på att värna om medborgarnas mänskliga rättigheter. Det är nämligen i kommunernas verksamhet, och i verksamheten hos landstingen och de statliga myndigheterna, som Sveriges åtaganden om mänskliga rättigheter ska bli verklighet.
Tyvärr är det inte bara kommunerna som brister i sitt arbete med mänskliga rättigheter. Vart femte landsting
i landet anser att det inte är särskilt viktigt att ha kunskap om de mänskliga rättigheterna och ser inte heller någon koppling mellan sin egen verksamhet och Sveriges ansvar för allas mänskliga rättigheter.
Dessutom ser var femte statlig myndighet ingen eller bara en mycket svag koppling mellan den egna verksamheten och de mänskliga rättigheterna.
Siffror av det här slaget ska inte övertolkas; det är inte helt säkert att den som besvarat frågorna vet allt som händer inom den egna organisationen. Dessutom är det naturligtvis möjligt att kommuner följer vad som sägs i olika konventioner om mänskliga rättigheter utan att veta vad som faktiskt krävs av dem.
Men trots alla reservationer måste resultatet betraktas som en väckarklocka såväl för alla oss som medborgare som för det offentliga Sverige.
I förhållande till flertalet andra länder är Sverige framgångsrikt i försvaret av de mänskliga rättigheterna i den internationella debatten. Men även i Sverige och i Norrbotten sker dagliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Människor diskrimineras eller förtrycks på annat sätt på grund av sitt kön, sin religion, sin etniska bakgrund, sitt funktionshinder eller sin sexuella läggning. Mängden resurser som satsas på vård, skola och omsorg skiljer sig mellan olika delar av landet och olika grupper av medborgare.
Ibland är detta följden av aktiva och medvetna handlingar, men lika ofta beror diskriminering och nedprioritering av rättigheter på okunskap och att myndigheterna inte tillräckligt reflekterar över sitt ansvar.
Just därför att många brott mot de mänskliga rättigheterna sker utan ont syfte är det nödvändigt att det offentliga Sverige genomsyras av en ständigt pågående diskussion om rättighetsperspektivets roll i det vardagliga arbetet.
Det är oroväckande och anmärkningsvärt om de som är ytterst ansvariga för skolan, sjukvården, äldreomsorgen och andra viktiga samhällsfunktioner inte ser den viktiga kopplingen mellan den egna verksamheten och de mänskliga rättigheterna.
Samtidigt är det glädjande att många kommuner, landsting och myndigheter som deltagit i undersökningen säger att de vill veta mer om mänskliga rättigheter. Detta intresse kommer vi från Delegationen för mänskliga rättigheter att försöka ta till vara.
Med hjälp av goda förebilder är det min förhoppning att det om några år inte ska finnas en enda ansvarig myndighetsperson som inte är medveten om kopplingen mellan den egna verksamheten och de mänskliga rättigheterna.
En ökad medvetenhet om det egna ansvaret är en bra början för att stärka de mänskliga rättigheternas roll i Sverige.
Delegationen
för mänskliga rättigheter
i Sverige