När jag i en replik till NSD: s politiske chefredaktör, efter hans inlägg angående nedmonteringen av svensk psykiatri, försöker föra debatten mot vårt närområde, det vill säga det egna länet, kallar Olov Abrahamsson mig Bror Duktig.
Sedan tillvitas jag läs- och skrivsvårigheter och slutligen konstaterar han att alliansregeringens skattepolitik nog blir den sista spiken i den svenska psykiatrins likkista.
Jag börjar faktiskt vänja mig lite vid socialdemokratisk debatteknik. Dyslexi är bara ytterligare en diagnos i raden av dem som föreslagits av Abrahamssons partikamrater.
Om han hade läst mitt inlägg lite mera noggrant borde han förstås ha noterat att jag inte anklagade honom för ensidig kritik av den sittande regeringen.
Han borde dessutom ha noterat hur jag räknade upp ett antal områden inom norrbottnisk psykiatri som inte har monterats ned därför att de aldrig har funnits.
Slutligen kritiserade jag hans egen tidning för att ha ignorerat mitt partis försök att väcka politisk debatt på just detta område innan det förra valet.
På den kritiken svarar Abrahamsson över huvud taget inte.
Han låtsas alltså i stället själv lida av dyslexi, samtidigt som han hoppas kunna avsluta debatten genom att kränka. En teknik inte helt olik Stora stygga vargens faktiskt.
Jag är måttligt imponerad.
Svar direkt:
Folkpartisten Anders Mansten vill skapa intryck av att han är den ende som överhuvudtaget har brytt sig om att diskutera tillståndet i psykiatrin före höstens val. Det är fel. NSD har haft berört ämnet vid ett flertal tillfällen både på nyhets-, debatt- och ledarplats. Några exempel:
Den 8 september 2006 skrev NSD att kommunrevisorerna i Boden anser att socialnämnden måste förbättra samarbetet med landstingets barn- och ungdoms-psykiatri samt vidta mer konkreta insatser för att tidigt identifiera barn i riskzonen och utveckla öppenvårdsinsatserna för ungdomar.
Den 12 augusti 2006 noterade tidningen att det "trots stora satsningar på missbrukare med psykiska problem, dubbeldiagnoser, finns stora brister i samarbetet mellan kommuner och psykiatri".
Den19 juli 2006 diskuterades problemen på ledarplats i NSD. "I dag bollas psykpatienterna mellan landsting och kommuner. Ingen vill ta riktigt ansvar. Alla skyller på alla. Desperata, vårdsökande människor nekas vård", löd en skarp formulering i texten.
Den 4 februari 2006 berättade vi om ett samarbetsprojekt i östra Norrbotten. "Insatserna för Sveriges psykiskt sjuka är för dåligt samordnade", löd den första formuleringen i NSD-artikeln.
Därför ligger mitt omdöme fast. Anders Mansten är har svårt att läsa innantill.
Dessutom är han fortfarande svaret skyldigt på frågan: Tror han verkligen att det blir det mer resurser till psykiatrin om man, som alliansregeringen (inklusive folkpartiet), sänker skatterna med 65 miljarder kronor mellan 2006 och 2007?