Alla politiska läror som hyllar en stark statsmakt liksom även den socialism som kallar sig demokratisk bygger på sagan om att det finns en högre rättvisa bortom bergen, som bara den frälste kan se.
I den sagan representerar staten det högsta goda rättvisan, som om staten skulle vara en jättesnäll tant eller farbror, som bara väntar på att få dela ut goda gåvor till alla snälla medborgare.
Jag beklagar, men så är det ju inte. En statsmakt kan inte visa omtanke. Staten är inte och kan inte vara god. Det beror på att statsmakten saknar själ. Den blir inte heller varm och hjärtlig bara för att man kallar den för den ?gemensamma? sektorn. Staten utgör ett kallt institutionellt regelsystem; en tvångs- och kontrollapparat som härskar och styr över människorna. Och viktigast av allt. Staten har i alla tider och i alla länder bara gjort sådant som bibehåller eller förstärker statens egen maktposition.
Det här kommer jag att tänka på när jag läser Siv Holmas och Stig Erikssons artikel i NSD den 12 juli. Holma och Eriksson ställer sig på den kalla statliga tvångsapparatens sida - mot människorna.
De beklagar i artikeln att alliansen har kommit överens om att slopa fastighetsskatten. ?Man talar inte om att det innebär 25 miljarder mindre i statskassan?, påpekar de. De ställer sig alltså på statsmaktens sida. Att slopandet av fastighetsskatten innebär att 25 miljarder kronor stannar kvar hos medborgarna är något som de inte ens reflekterar över. Det är tvångsmaktens synsätt som lyser igenom. Man värnar statens makt - inte medborgarnas.
Att minska på orättvisorna kan bara ske genom ett starkt stöd för en vänsterpolitik, säger Holma och Eriksson i sin artikel. Vad de menar med rättvisa sägs dock inte klart ut. Är det den där högre rättvisan bortom bergen som vi ofrälsta saknar förmåga att se?
Eftersom Holma och Eriksson, liksom de flesta andra inom vänstern, aldrig förklarar vad de menar med sin rättvisa får svaret på den frågan sökas i den politik som regeringen och samarbetspartierna har fört under den senaste mandatperioden.
Då får vi ett entydigt och klart svar: Rättvisa är bidrag, bidrag och fler bidrag i ett utanförskap som är jämförbart med nödåren på 1930-talsnivå. Rättvisa är att 1,5 miljoner svenskar står utanför i ett bidragsberoende. Är det verkligen vad man menar med rättvisa? Något svar har vi alla fall inte fått.
Bidrag verkar alltså vara definitionen av ?rättvisa? i vänsterns värld. Då vet de arbetslösa vad de har att vänta sig under nästa mandatperiod. Resurserna kommer i första hand inte att satsas på att skapa riktiga jobb. De kommer att satsas på bidrag. Till den arbetslöse säger alltså vänstern: sitt lugnt kvar i utanförskapet.
Holma och Eriksson bekräftar i sin artikel vad vi har att vänta oss. Det blir fråga om en fortsatt färd mot det mörka, totala bidragssamhället. Vi moderater menar att färdriktningen måste ändras när 1,5 miljoner människor står utanför arbetsmarknaden. Allians för Sverige har ett helt program för att nya riktiga jobb ska kunna skapas. Vi lovar inte att arbetslösheten kommer att försvinna, men vi lovar en verklig hårdsatsning på att nya jobb ska skapas. Om man är arbetslös och vill ha jobb, då ska man alltså rösta på alliansen.
Socialdemokraterna med samarbetspartier har lovat en hårdsatsning på sin ?rättvisa?, det vill säga på att slussa mera bidrag till medborgarna. Om man är arbetslös och framtidsdrömmen är att leva bidragsförsörjd i ett fortsatt utanförskap, då ska man alltså rösta på socialdemokraterna eller något av dess samarbetspartier.
riksdagskandidat, m