Vad är en lärare värd?
Trots stora förändringar inom skolans område under de senaste tjugo åren är skolfrågorna fortfarande i fokus i den politiska debatten. Många av de värderingar som har styrt skolans utformning under de senaste årtiondet omprövas i alla politiska lägen.
Fotograf:
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ungdomsvåldet, mobbning, fetma bland barn och ungdomar, det ökande antalet barn med olika typer av inlärningsproblem, och så vidare.
Allt detta är lärarnas och skolans ansvar att ta hand om och skolan och lärarna pekas ofta ut som att de misslyckats. Var kommer föräldrarnas och övriga samhällets ansvar in i debatten?
Skolan och lärarna har enligt läroplanerna ansvaret för att tillsammans med föräldrarna ge varje enskild elev förutsättningarna för lärandet, men för att detta ska fungera måste alla ta sitt ansvar. Förutsättningarna för lärarnas arbete förändras hela tiden och fler och fler arbetsuppgifter åläggs lärarna utöver själva undervisningen/inlärningssituationen.
I dagarna fick jag rapporter om att lärare på en skola förväntades använda tid till att städa och sanda på skolgården. Lärare förväntas också utföra mängder av administrativa uppgifter samtidigt som de har ansvaret för att upprätta individuella utvecklingsplaner för varje enskild elev och upprätta handlingsprogram för de elever som behöver extra stöd och hjälp.
Det syns inte i lönekuvertet om han eller hon åtar sig viktiga uppgifter, satsar extra eller genom sitt arbete lyckas åstadkomma goda resultat. Det gör knappast läraryrket attraktivt för de många yngre lärare som under 2000-talet behöver rekryteras efter den stora grupp äldre lärare som går i pension under de närmaste åren.
Parterna var i de första femåriga avtalet överens om att det skulle ske en uppvärdering av lärares löner.
Vi kan konstatera att lärarlönerna, tvärtemot parternas avsikt, har ökat mindre än andra gruppers löner inom den kommunala sektorn men också i förhållande till andra yrken med lika lång utbildning eller yrken som inte kräver studier vid universitet och högskola.
Det är besvärande att beslutsfattare och omgivning tror att lärare har uppvärderats lönemässigt. I själva verket har det motsatta inträffat under en lång tid.
Under perioden 1999-2006 har lärarlönerna i procent ökat mindre än lönerna inom såväl övrig kommunal sektor som de flesta andra sektorer på den svenska arbetsmarknaden.
Näringslivets arbetare 24,7 procent, lärare 25,3 procent, primärkommuner 28,7 procent, näringslivets tjänstemän 28,9 procent, staten 30,3 procent och landsting 32,1 procent.
Trots överenskommelser om särskilda satsningar, trots att verksamheten har effektiviserats och rationaliserats i form av högre undervisningsuttag och större undervisningsgrupper, det är fler barn i förskolegrupperna och på fritidshemmen och lärarna tar över varandras arbetsuppgifter utan ersättning vid olika typer av frånvara har således ingen särskild lönesatsning i realiteten gjorts på lärarna.
Lärarförbundet kräver nu att politiker både på nationell och kommunal nivå tar sitt ansvar och erkänner att lärarna är felavlönade och därför måste uppvärderas både på nationell och kommunal nivå.
Vi hoppas också att allmänhet och media äntligen förstår att lärarna varit missgynnade under lång tid trots löften och ständigt ökande krav på ansvaret som åligger lärare och det ökande antalet arbetsuppgifter som åläggs lärare.