Centrala media bestämde sig tidigt under valrörelsen för att bara följa de partier som redan fanns i riksdagen. Flera kommuner hade samma policy för medverkan vid skolpresentationer.
Det officiella argumentet var att man inte ville ha in Sverigedemokraterna. För att slippa ge plats åt antidemokratiska och/eller rasistiska partier valde man alltså att begränsa demokratin.
Ett upplägg som inte bara drabbade F! utan som också passade Sverigedemokraterna som hand i handske. Utan kritisk granskning i medierna och utan motargument från andra partier kunde de (med nio miljoner i budget) i lugn och ro sprida sin information.
När den "etablerade" politiken inte ser och hör vardagen kan missnöjet kanaliseras i fördomar och föreställningar om "den andre". Demokratins försvarare (public service, skolorna) bet sig själva i svansen. Väljarna fick inte all information och Sverigedemokraterna fick inte politiskt motstånd.
Vi ser samma trend i hela Europa. Ytterst handlar det om att glappet mellan folk och folkvalda ökar samtidigt som diskriminering utifrån sociala och ekonomiska orättvisor, kön, etnicitet och sexualitet, ökar. Varje europeiskt lands har en motsvarande rörelse.
Varför fick då inte feministiskt initiativ mer röster? F! var ju (också) ett parti utanför de etablerade?
I den totala fixeringen vid regeringsfrågan och i det patriarkala och mediala landskap som fanns (skildras väl i tv-filmerna) hade F! för lite kraft för vår uppgift. För till skillnad från Sverigedemokraterna är F!:s uppgift att rasera fördomar, genom fakta.
Generellt kan man trots allt säga att F! nådde en del framgång, inte minst i Luleås kommunala val där vi faktiskt "bara" var cirka 100 röster ifrån att erövra en plats i kommunfullmäktige.
Den framgången kan helt tillskrivas några entusiaster som dag ut och dag in, och i princip helt utan pengar, genomförde valrörelsen.
Grunden för feminismen är kunskap. Kunskap som verktyg för att få bort fördomar. Fördomar om att se kvinnor som komplement (till män) och mindre värda. Föreställningar om att våra relationer ska bygga på dominans; att en ska bestämma mer, på den andras bekostnad.
Feministiskt initiativ är alltså Sverigedemokraternas politiska motpol. Ställda inför de etablerade partiernas oförmåga (inom helt skilda områden) drar vi helt skilda slutsatser.
Sverigedemokraternas inskränkta nationalism, med rasistiska förtecken, står mot feministiskt initiativs antidiskriminering, med universella rättigheter som bas.
Vad som hände var att F! kanaliserade alla de fördomar som finns kring feminismen i allmänhet och feminister i synnerhet. Vi hade alltså ett stort folkbildningsarbete att göra. Och utan att överdriva var det just det valrörelsen var.
En gigantisk folkbildningskampanj som gjorde tydliga avtryck i många människors tänkande och handlande. Den gick att genomföra (nästan) utan pengar och (helt) utan personal.
Det gick att få människor att förstå att det finns ett annat sätt att tänka på. Och det gick att tala om det som andra inte ens alltid vågar tänka. Det gick att länka livet ihop med politiken. Men självklart hade vi behövt nå fler och förklarat mer.
I en opinionsundersökning som Sifo gjorde veckan innan valet svarade 36 procent JA på frågan om de tyckte att det behövdes ett feministiskt initiativ i riksdagen.
Behovet har sannerligen inte minskat varken på internationell, nationell, regional eller lokal nivå.