Det är helt klart att det
går att spara pengar i Sveriges försvarsmakt, men det måste ske på ett sätt som leder
till bibehållen eller rent av ökad förmåga att försvara
vårt territorium och inte
på ett sätt som för oss rakt
in i Nato.
Om vi fortsätter att satsa våra resurser på internationella insatser kommer vi att bli beroende av andras mer eller mindre ändamålsenliga hjälp för att försvara vårt eget land.
Om så skulle ske kan vi vara fullständigt övertygade om att ingen alliansbroder kommer att ställa upp till vårt försvar om vi inte kan erbjuda honom något han eftersträvar, antingen i form av ekonomisk kompensation eller genom att lydigt ställa in oss i ledet bakom den som hjälpt oss och prisge vår inom ramen för EU relativt självständiga utrikespolitik.
I Finland har man dragit andra slutsatser än i vårt land och kan med en budget motsvarande drygt hälften av vår försvara varenda kvadratmeter av det egna landet samtidigt som man har ungefär samma förmåga som Sverige att delta i utlandsinsatser.
Man kan fråga sig vilket av dessa vägval som är det mest trovärdiga.
Det är också helt klart att det säkerhetspolitiska läget runt Sverige har ändrats. De viktigaste frågorna för vår för-svarsmakt är i dag inte opiumodlare i Afghanistan och narkotikasmugglare på Balkan.
Det är väl känt även i Rosenbad att Ryssland i dag inte är svagt och uträknat. Landet är starkt, blir starkare för varje dag som går och kräver tillbaka sin gamla roll som världsmakt.
Frågan är om vår regering värjer sig mot denna tanke av ekonomiska skäl därför att pengarna behövs för att finansiera andra åtaganden.
Sveriges regering måste välja väg för försvarsmakten efter ett decennium av experimenterande och hoppande från tunna till tunna.
Vi har övergett det nätverksbaserade försvaret och satsar nu på internationella insatser, dock utan att det egentligen går att se något positivt för vare sig det egna landet eller operationsområdet av satsade pengar.
Vi har nu också lagt ned ett antal satsningar på egentillverkad materiel utan att ange hur vi ska försörja våra fåtaliga enheter med utrustning.
Det enda som är helt klart är att vi inte har någon förmåga till försvar av det egna territoriet. Allt annat är tämligen diffust och man frågar sig vilka slutsatser man i vår omgivning drar av detta.
Om inte Sveriges regering drar slutsatser som bättre överensstämmer med de faktiska förhållandena i vår omvärld är risken stor att vi blir stående som åsnan mellan två hötappar och dör därför att vi inte kan bestämma oss för vilken uppgift vi ska lösa; den sekundära att delta i internationella insatser och hoppas på hjälp med försvaret av Sverige eller den primära att försvara vårt eget land först och därefter hjälpa andra.