Det är nästan exakt ett år sedan världens rikaste länder, G8-gruppen, träffades i Skottland för att diskutera skuldlättnader för de fattigaste.
Toppmötet i FN:s generalförsamling och världshandelsorganisationen WTO:s möte i Hong Kong var två andra viktiga politiska hållpunkter i den globala kampen mot fattigdomen. I Hyde Park i London stämde Bob Geldof och U2 upp för världens utsatta. Samtidigt kom en rad uppmärksammade rapporter från FN-systemet och forskarvärlden.
Rapporterna visade bland annat vad som krävs för att nå millenniemålen - 191 länders löften om att halvera fattigdom och hunger, öka jämställdheten, minska barn- och mödradödligheten och främja en hållbar och rättvis globalisering till 2015.
Deras slutsats: det finns tillräckligt med resurser och teknologi för att uppnå millenniemålen. Om bara den politiska viljan finns kan den extrema fattigdomen utrotas.
2005 utmålades som ett avgörande år för världsfattigdomen och de åtta millenniemålen stod högt på den internationella agendan.
2006 bleknar i jämförelse. Det är ett ?vanligt? år i kampen mot fattigdomen. Vanligt betyder i det här fallet att händelser som jordbävningen på Java i Indonesien och enstaka rapporter sätter de komplicerade fattigdomsfrågorna i offentligt ljus i några dagar.
Den internationella debatten fokuserar på säkerhetshot och ekonomi. Det är under år som 2006 som den politiska debatten och viljan sätts på prov, och är som viktigast. Hur ska millenniemålen uppnås? Är politikerna beredda att handla? Det märkbart tyst i både den internationella och svenska politiken, trots 191 statschefers löften.
Den internationella politiken är långsam och handlingsförmågan begränsad eftersom globala beslut är beroende av visst samförstånd. Myrstegens politik är ofta lika nödvändig som den kan vara frustrerande. Men måste samförstånd gälla inom länder? I Sverige, för svenska ledare och svensk politik?
Vi menar att så inte nödvändigtvis måste vara fallet. Utvecklings- och biståndsfrågor framställs ibland som politiskt oladdade, en god sak som alla kan ställa upp på och som därför inte kräver debatt. Men utvecklingsfrågor är politik - till och med inrikespolitik.
De beslut som politiker i rika länder tar och den inriktning politikerna väljer har direkt betydelse för människors välmående i både rika och fattiga länder, till och med för liv och död. Rika människor i Nord berörs i allt högre grad av händelser långt bortom deras omedelbara horisont. Det kan handla om säkerhetshot, handelstullar, flyktingströmmar och pandemier, för att nämna några exempel.
Utvecklingspolitik skiljer inte bara de traditionella blocken åt utan även skär rakt igenom dem. Ska bistånd kunna användas till militära insatser? Ska bistånd ges direkt in i statsbudgetar? Hur hanterar vi bäst behov hos människor i totalitära stater? Vilken roll spelar sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter för fattigdomsbekämpningen och kampen mot hiv?
Vi vill rikta en uppmaning till svenska politiker: ta vara på valåret och den politiska veckan i Almedalen - diskutera utvecklingsfrågor! Vilket svenskt politiskt parti blir först med att presentera en lista över konkreta åtgärder som kan bidra till att fler länder, framför allt i det eftersatta Afrika, når millenniemålen?
Bara en levande debatt och konkreta beslut, av människor för människor, kan göra globaliseringen mindre abstrakt - och leda till framsteg i kampen mot fattigdomen.
FN-förbundet